Ingrid Greta Annell
Av: Anders Nilsson

Den 12:e maj i år avled fru Ingrid Greta Annell, mera känd från sin medverkan vid hembygds- och otaliga andra fester samt i radion med vissång - som "Mor Greta" från Indal.

Fru Annell har gjort en betydande insats I hembygdsrörelsens tjänst inte bara genom sin ovan berörda verksamhet utan även genom att ställa sitt vismaterial till förfogande för K. P. Leffler i Härnösand, vilken upptecknade båda melodier och ord till en hel mängd av Mor Gretas visor. Efter hans död har detta material hamnat på Murberget i Härnösand, ehuru dess rätta hemort väl bort vara Norra Stadsberget i Sundsvall. Men den saken kan kanske ordnas genom avskrift.

Fru Annell tillhörde en gammal känd indalsk spelmanssläkt. På slutet av 1700-talet inflyttade till Indal två bröder Borg, av vilka den yngre, Mattias, skulle bli stamfar för den ifrågavarande spelmanssläkten. Mattias-Stefansson-Borg, torpare I Sunnås, född 1760, hade med sin hustru Catarina Ersdotter en son, Eric, född 1793. Redan i späda år röjde denne stora musikaliska anlag. Föräldrarna sökte i början förkväva dessa, men det lyckades icke. Pilten växte upp och blev SpelBorgen, anlitad som spelman vid otaliga bröllop och andra tillställningar.

Spel-Borgen hade tre söner, av vilka den yngste, David, blev hembygden trogen. Men namnet Borg utbytte han mot Åslin, ehuru hans gängse benämning i bygden alltid vart Spel-Borgens David.

Även David Åslin blev en vida berömd och eftersökt spelman. Han hade elva barn, alla med musikaliskt arv. En av döttrarna hette Ingrid Greta, och hon förde - som Mor Greta från Indal - det Borgs-Åslinska spelmansarvet vidare i en rik visskatt.

För något mer för tjugo år sedan arrangerades här i Sundsvall, på Sundsvalls-Postens initiativ, en spelmanstävlan, som leddes av den kända allmogemusikivraren, redaktör K. P. Leffler, Härnösand. Till honom anmälde fru Ingrid Annell, att hon hade en son, Emst, som skulle vilja deltaga. "Jag skulle ha god lust att deltaga själv också för att sjunga locklåtar", sa fru Annell. "Men... "Gör det för allt i världen", tyckte redaktör Leffler. "Det skulle bli mycket intressant." Och fru Annell gav med sig. "Men" förklarade hon en gång för den som kastar ned de här raderna, "jag vill lova, att jag var rätt nervös, när jag skulle framträda i Stadshussalongen, ehuru jag fått lov att stå bak en skärm. Ty lockIåtarna för kreaturen på fäbodvallarna gå högt. Det märks nog inte så mycket ute under himmelens höga loft. Men jag var rädd för att det skulle skära ihop sig i Stadshussalongen. Jag hade inte ens harft tid att prova hur det kändes på förhand."

Men det tycks ha gått bra. Det blev erkännande i långa banor. Ty locklåtar och visor - Som även ingick i repertoaren - var något ovanligt. Det började från olika håll inströmma förfrågningar, om inte fru Annell skulle vilja uppträda vid fester och andra tillställningar. Och hon sade inte nej.

Och så kom radipn. Man behövde lokala inslag i Sundsvalls- programmet. Ett par representanter för Sundsvallsradion kommo upp och "examinerade" fru Annell och befunno henne värdig att uppträda. Och sedan gladde hon lyssnarna många gånger. Naturligtvis hade hade hon ärvt en hel del av sin visskatt från fadern, som väl även i sin tur fått en del från sin fader.

K. P. Leffler låg en hel vecka uppe i Indal och upptecknade visornas melodier och ord i syfte att sedermera ge ut dem, en plan, som dock bl. a. hans död satte punkt för. Och så hamnade materialet, som sagt, på Härnösands museum. Undertecknad bar vid skilda tillfällen sammanträffat med Mor Greta och hört henne föredra en del av sin repertoar. Ända så sent som i fjol var hon kapabel till ett utomordentligt framförande av sina visor. Ja, hon höll t. o. m. på att utarbeta ett radioprogram, då sjukdomen tvang henne att taga sin tillflykt till en sjuksäng på Sundsvalls lasarett, en sjuksäng, som hon ej skulle få stiga upp ifrån.

I hennes samling firms det en hel del rent lokalt betonade saker, mycket naiva och lustiga.

Uti Sättna socken
i januari månad,
då drunknade en skräddare
alltbredevid en sjö,

inleddes t. ex, ett mycket rörande alster. Följa vi visan längre, då finna vi förstås, att det inte var bredvid utan i sjön tragedien utspelades. Han hade varit i Sundsvall och hämtat starkvaror och möjligen konsumerat en del av dem också - och när han skulle taga en genväg över sjön, lade han inte märke till ett förädiskt ställe utan gick ner sig.

Hans Hustru Johanna
hon sörjde sig till döden -
men nu så är hon gifter med
skomakaren i byn...

En del visor voro pamfletter på vers. Man finnier t. ex. en sådan, som ville brännmärka en person, som gjort sig skyldig till den på den tiden alldeles rysansvärda förseelsen att ha ätit hästkött:

I Lidens socken
en bonde är,
som Iåtit slakta
en brokig mär (märr, sto).

Olyckor brukade ju alltid ge stoff till visor. Vi ha redan berört en, den om Sättnaskräddaren. En annan skildrade en upprörande händelse i Ljungan, i Tuna, då tre unga mör omkommo genom drunkning. Och så kärleksvisor förstås:

"En tid det var så ljuvligt
men den försvunnen är,
då vänskap du för mig i hjärtat hyste.
Ty gick jag ut i lunden
så var du för mig där
det minns väl himlens stjärnor, som oss lyste.

Ett löfte du mig gav
att bli min röst och stav,
det stora vida hav
det rymde icke glädjen, som jag kände,"

låter det i en visa.

Ja, detta några utdrag I all hast. Det skulle kunna göras en diger avhandling om det hela. Men det är naturligtvis inte avsikten med de här raderna.

Dessa avse blott att vara ett enkelt hugfästande av Mor Gretas minne, samt ett tack för en vacker insats i hembygdsforskningens tjänst. Ett annat tack för för samma sak fick hon på sin tid i form av ett diplom, som, undertecknat av landshövding K. Stenström och red. .K. P. Lower, säger:

"Till fru Ingrid Annell. Föreningen för Norrländsk hembygdsforskning uttalar härmed till Eder sitt tack för det stora intresse Ni visat föreningens syften genom meddelandet av flera i Indal och trakten däromkring sjungna visor."

Ur: Medelpads Årsbok 1938