Nilsböle kraftverk
-Ett bykraftverk i kulturgeografisk belysning.

Av: Margareta Sunnegårdh

Kraftverksbyggnaden är uppförd i den tiden (1917-18)
vanliga nationalromaniska stilen. Utledningstornet ger
dessutom byggnaden en speciell karaktär.
(Foto: författaren)

Sammanfattning

I uppsatsen ges en beskrivning av Nilsböle kraftverk, som uppfördes 1917-18 och togs ur drift 1962. Frågor som ställs är: Varför byggdes kraftverket? Varför lades det ned? Hur utvecklades samhället under denna tid? Utifrån biografiska intervjuer och litteraturstudier görs ett försök att sätta in kraftverket i ett kulturgeografiskt sammanhang. Det framkommer att dess tillkomst kan förstås som en följd av industrialismens genombrott och teknikens utveckling, kristidens brist på kol och lysolja samt gynnsamma lokala förhållanden. Att kraftverket lades ned kan förklaras av Indalsälvens fullständiga utbyggnad och utvecklingen mot stordrifi, vilket innebar att mindre enheter som kraftverket i Nilsböle inte längre bedömdes som lönsamma. Idag har kraftverket sitt värde som kulturgeografisk och historisk sevärdhet.

Bakgrund och syfte

Varför Nilsböle?

I maj 1993 var jag sysselsatt med att planera en heldagsexkursion för en gymnasieklass. Ämnet var naturgeografi. Här gavs ett utmärkt tillfälle till en geografisk helhetsupplevelse med både natur- och kulturgeografiska inslag. Och inget kunde väl då vara mer pedagogiskt lämpligt än att utgå från Indalsälvens dalgång. Här kan man se spåren av såväl urtidens dramatiska omvälvningar i jordskorpan som inlandsisens omformande naturpåverkan. Och här kan man också studera kulturlandskapet i dess ständiga förändring. I mitt sökande efter intressanta geografiska företeelser kunde jag inte undgå att stanna till i Nilsböle. Man skulle här kunna se avlagringar från det geologiska nollåret¹, ett väl synligt lerlager i ett tidigare sandtag. Här skulle också en bäck, Nilsbölebäcken, bilda en djup ravin med ovanlig ftora. Intressanta forngravar skulle också finnas i närheten.

Ett bykraftverk

I mitt sökande efter allt detta fick jag från vägen syn på en byggnad med ett speciellt utseende. Min nyfikenhet gjorde att jag parkerade bilen och gick fram för att titta litet närmare. Ganska snart förstod jag att det rörde sig om en kraftverksbyggnad av äldre modell - och dessutom en väl bevarad sådan - som byggts i anslutning till den näraliggande bäcken. Jag bestämde mig för att knacka på i närmaste gård, i hopp om att få lite hjälp i mitt sökande, och kanske också för att få någon information om kraftverksbyggnaden. Detta blev startpunkten för denna uppsats (även om jag inte visste det då). I gården bodde nämligen ägaren till kraftverket, Roland Wennberg. Han visade mig det helt intakta lilla bykraftverket, byggt i9i8. Driften hade lagts ned i962 i samband med utbyggnaden av älven.

Syfte och frågeställningar

När jag nu ett par år senare börjat läsa mer geografi, får jag en möjlighet att i denna uppsats fördjupa mig i kraftverkets och därmed också traktens kulturgeografiska historia. De frågor jag vill få svar på är: Varför byggdes kraftverket? Vad kännetecknade tiden? Och slutligen: hur såg den utveckling ut som ledde till att kraftverket lades ned?

Metod

För att få en bild av kraftverkets historia och tidsandan utvaldes några personer med anknytning till Nilsböle för intervju. Intervjuerna kompletteras med en litteraturgenomgång, dels allmänt om elektrifieringen i Sverige, och dels om lokala förhållanden med inriktning på Nilsböle och kraftverket.

Det geologiska nollåret markerar istidens slut. I dessa trakter beräknas detta till 6.923 f Kr (Carlander, 1992, s 162).

Resultat

Resultaten indelas i tre avsnitt. Först intervjuerna. Därefter en mer faktainriktad del kring själva kraftverket. Slutligen en litteraturgenomgång.

Utsikt från Nilsböle.
Fotot är taget någon gång mellan 1947-51. Här är älven ännu ej utbyggd.Älvfåran ligger betydligt lägre än idag. I det strömmande vattnet flottas fortfarande timmer. I bildens förgrund syns det typiska terasslandskapet. Landskapet är också betydligt öppnare är idag.
(Foto: Bo Hellman)

 

Biografiska intervjuer

Av intervjupersonerna presenteras först Astrid Lodin, 85, som levt hela sitt liv i bygden. Därefter Doris Wennberg, 64, vars far ägde den mark varpå kraftverket byggdes och också kom att sköta detta en längre period. Slutligen följer intervjun med Bengt-Olof Ytterbom, 71, vars far var engagerad i kraftverket. Samtliga intervjupersoner har lokal anknytning. Doris Wennberg och Bengt-Olof Ytterbom har dessutom koppling till kraftverket, och den sistnämnde har intresserat sig en hel del för sin hembygds historia.

Intervjuerna med Astrid och Doris genomfördes vid samma tillfälle hemma i köket hos Astrid i hennes hus i Nilsböle. Intervjun med Bengt-Olof ägde rum på den advokatbyrå i Sundsvall där han är verksam.

lntervjuperson 1 Astrid Lodin, född 1910
Astrid föddes i Bjällsta i Indal. I familjen fanns fem barn. Hemmanet bestod av ett jordbruk med 5-6 kor, höns och grisar. Man kunde leva hyggligt på detta, men det var ett slitsamt liv. På 30-talet tog Astrid plats som piga hos en jordbrukarfamilj i Nilsböle. Här fick Astrid arbeta hårt med bland annat mjölkning av 6-7 kor, morgon och kväll. Mjölkkrukorna skulle sedan transporteras upp till vägen, som på den tiden inte alls låg vid gården utan en bra bit uppför den branta älvdalssluttningen. På sommaren användes vagn och på vintern kälke. Den fick Astrid dra själv vilket var tungt och arbetsamt. Någon gång hände det att hon inte orkade, och kälken åkte baklänges. Någon egentlig lön fick hon inte för sitt arbete. Det var inte heller vanligt på den tiden. »Lönen« bestod av kost och logi och att någon gång fà följa med frun på gården för att köpa sig en kappa eller ett par skor.

Men ändå verkar Astrid rätt nöjd med sin tid som piga hos Ytterboms, som familjen hette. Under denna tid lärde Astrid känna sin blivande make, Albert Lodin, son i en granngård på tio personer. År 1934 gifte de sig, och fick tursamt överta en liten gård högre upp i den branta terrängen. De fick dessutom varsin ko från sina familjer. Sedan gifiermålet har Astrid varit hemmafru med ansvar för hemmet och djuren. Astrid hjälpte också sin svärmor en hel del. Det framkommer att kvinnorna överhuvudtaget fick slita hårt på den här tiden. På sensommaren ftyttades en del kor över till andra sidan älven där Alberts familj också hade litet mark. Morgon och kväll fick man (oftast kvinnorna) ro över för att mjölka. Älven var strid och ström (ännu oreglerad) och det var tungt att ro, och det hände att man for en bra bit nedströms. Att kvinnorna deltog i slåttern var förstås självklart. Vid middagsrast skyndade kvinnorna hem för att ordna med middagsmaten medan männen tog sig en välbehövlig middagsvila.

Fiske och skogsbruk var viktiga inkomstkällor. Det här var männens område. Det fanns rikligt med lax i älven den här tiden. Ja, alldeles särskilt gott om fisk just i den här delen av älven, sägs det. Albert jobbade de första åren åt sin far i skogen.

Då var hästen ännu det enda fortskaffningsmedlet. Så småningom blev Albert arbetsledare för ett skogsarbetarlag, där han sysslade huvudsakligen med stämpling.

Astrid och Albert fick aldrig några egna barn. Men en syster till Astrid dog helt ung och lämnade fyra små barn efter sig. Ett av barnen, Kerstin, född 1951, kom så att växa upp hos Astrid och Albert. Kerstin gick först grundskola i Liden, och sedan tog hon studenten vid Hedbergska gymnasiet i Sundsvall. Kerstin fortsatte att utbilda sig inom dataområdet, och arbetar idag med datorer på Sundsvalls sjukhus. Kerstins dotter Lotta bor i Linköping där hon gått på högskolan.

När det gäller elektrifieringens utveckling berättar Astrid hur det under uppväxttiden aldrig förekom något annat än fotogenlampor. I Nilsböle fanns under 20- och 30-talet glödlampor, men annars inga elektriska apparater. Den gamla ved- spisen är Astrid än idag rädd om, även om yngre släktingar försökt övertala henne att ta bort den. Självklart har Astrid idag en elspis för matlagning.

Tiden i Nilsböle fram till slutet av 50-talet, då älven dämdes upp, beskriver Astrid som mycket livaktigare än idag. Antalet boende var ca 40-50 mot kanske ett femtontal idag, i byn arbetade man och levde sitt dagliga liv.

Idag är livet i bygden betydligt stillsammare. Av Astrids generation finns inte många kvar. De som arbetar pendlar till och från stan. Skogsbruket är kraftigt rationaliserat och kräver inte längre så stor arbetskraft. När älven dämdes upp 1958 kunde man fà ersättning för förlorad mark i pengar eller fri el. Det senare alternativet gjorde att bygden blev mycket »upplyst« med belysning och värme i minsta lagårdsvrå.

ldag är Astrid en ovanligt pigg 85-åring som bor kvar i sitt hus som hon huvudsakligen sköter själv. Hon har inget emot att åka iväg på en bingokväll då och då.

lntervjuperson 2 Doris Wennberg, född 1931
Doris, dotter och enda barn till Nils och Signe Johansson, är född och uppvuxen i Nilsböle, där hon också bott en stor del av sitt vuxna liv. Liksom Astrid beskriver Doris hur mycket livaktigare byn var fram till slutet på 50-talet.

Familjen hade ett mindre jordbruk med 4-5 kor, grisar och höns. Djuren sköttes framförallt av Doris mor Signe, född 1905, som i sin ungdom också haft plats som piga i en större gård i Nilsböle på 20-talet. Även här var mat, husrum och lite kläder den enda ersättningen. Från sin barndom minns Doris hur man i affär´, kunde få byta ut ägg, kärnat smör m m mot andra varor. Till skolan i Liden åkte man hästskjuts. Postväskan fanns hos Johanssons dit alla fick gå för att hämta sin post. Väskan hängdes sedan ut vid vägen för att tömmas och fyllas på av postiljonen.

Idén att bygga ett litet kraftverk för att utnyttja Nilsbölebäcken kom ursprungligen från Manne Ytterbom och Petter Norman, berättar Doris. Kraftverket kom att ligga på Nils Johanssons mark. Doris far Nils, född 1902, intresserade sig tidigt för det elektriska och blev också så småningom elektriker. Doris minns hur hennes far, som anlitades för elreparationer inte bara i kraftverket utan också runt omkring i bygden, cyklade långa vägar i sitt arbete. På 40-talet gick Nils på Kommerskollegiet i Härnösand och fick därmed behörighet som elektriker. Han arbetade så småningom på Bålforsen och startade också eget.

Doris har hört berättas att Petter Norman, som var en av de första som jobbade på kraftverket, ofta även sov över där. Han bodde där i så stor omfattning att han skrevs i Liden medan fru Laila, som bodde på den gemensamma gården, var skriven i Indal. Gränsen gick däremellan.

Under 50-talet lades de ftesta av småjordbruken ner. Så också Johanssons. Bilen fick större betydelse och Doris berättar att hennes mor då tog körkort, vilket inte var så vanligt för en kvinna i hennes ålder.

I tjugoårsåldern ftyttade Doris till Borlänge för att utbilda sig till damfrisörska. Hon jobbade sedan i Sundsvall några år. Därefter ftyttade hon tillbaka till föräldragården där hon öppnade en egen frisersalong som hon hade i 15 år. Sonen Roland föddes 1951.

I mitten på 60-talet ftyttade Doris och maken åter till Sundsbruk i Sundsvall där Doris hade anställning på Pripps ända till nedläggningen. Efter Nils död 1973, och Signes 1974, har Doris son Roland övertagit gården och även köpt kraftverket. Roland jobbar med kratlverksdelar och har sitt kontor i kraftverket. Hans förhoppning är att kunna få starta upp kraftverket igen.

Doris och Sten besöker ofta Nilsböle, där de bl a hjälper till med passning av de två barnbarnen.

lntervjuperson 3 Bengt-Olof Ytterbom, född 1924
Bengt-Olof Ytterbom föddes i Baggböle 1924. Baggböle ligger 4-5 km innan Nilsböle från Sundsvall räknat. Bengt-Olof växte upp på ett hemman, ja, egentligen ett s k halvhemman. Familjen hade jordbruk med häst, 5-7 kor och litet skog. Jordbruket var till storleken ungefär som de ftesta i bygden, och det var familjens huvudsakliga inkomstkälla. Bengt-Olof var yngst av två syskon. Han gick i Baggböle skola i s k B:3-form, dvs tre årskurser i samma klass och med samma lärare. 1939 började han på gymnasiet i Uppsala, där han gick på internat. Efter studenten tog juridikstudier vid och 1945 kunde han återvända till hemtrakterna. Han fick möjlighet att göra sin tingstjänst i Sundsvall och ftyttade därmed tillbaka till föräldrahemmet i Baggböle.

B-O, som släktforskat en del, berättar att namnet Ytterbom egentligen härrör från Ytterböle, som Baggböle en gång hette. Namnet på Nilsböle var tidigare Överböle. Ytter och Över angav läget i förhållande till älvfåran, medan böle förmodligen stått för »boplats« ² .

Anders Ytterbom var en tidigare släkting från Ytterböle som i mitten av 1800-talet ftyttade till Sundsvall, där han blev trävaruhandlare och illitterat rådman. Han tog sig då namnet Ytterbom, där Ytter syftar på hembyn och bom på yrket med timmer (bommar).

Bengt-Olof berättar, precis som Astrid (IP1 ³ ), om tiden före älvens utbyggnad som en tid med liv och rörelse i bygden. Man såg fter människor ute i arbete. Att jordbruk av denna storlek hade såväl dräng som piga var en självklarhet. B-O minns mycket väl Astrid som tjänade som piga hos farbrodern i Nilsböle. Hemma hos B-O var det mor Svea som ansvarade för arbetsfördelningen, men här fanns också dräng och piga.

B-O:s far, Nils Emanuel, hade i sin ungdom gått på handelsskola i Sundsvall. Han blev på sin tid en tillgång för andra i trakten då han kunde hjälpa till med ekonomi och skriverier. Detta gällde även kraftverket i Nilsböle, där Nils Emanuel satt med i styrelsen.

Timmerflottningen präglade tiden före älvens utbyggnad. Älvfåran var då starkt strömmande, och låg betydligt lägre än idag. Isen lade till mycket senare på vintern. I Baggböle hade en timmerbom anlagts, vilket gjorde att fiske inte kunde bedrivas som tidigare, laxnot kunde inte dras. Detta resulterade i att byborna fick s k arrende, vilket innebar ersättning för förlorat fiske. Ersättningsnivån för förlorat fiske efter utbyggnaden blev klart först 1964. Resultatet blev dåligt för byborna, då man utgick från laxens värde då, dvs 3-4 kr/kg. lngen kunde förutsäga laxens betydligt högre kilopris idag. Det rådde ett intensivt motstånd mot utbyggnad av älven. Motsättningarna var så starka att regeringen till slut fick ingripa och fatta det avgörande beslutet.

Minnen från barndomen är dynamittransporterna med häst och släde, som kunde ses längs vägen. En tämligen riskabel transport med röd flagga som enda varning. Dynamiten var avsedd för kraftverksbyggen längre upp i Indalsälven i Jämtland. Ett annat tidstypiskt barndomsminne är lapparna som på vårvintern kom längs vägarna med sina renar på väg mot Sundsvall. Man slaktade renarna på stället, så att köttet kunde säljas färskt.

Skulle man på 1930 och 40-talet åka buss över Kävstabron (över Indalsälven), så fick alla passagerare vara vänliga att kliva av och gå över den skraltiga träbron. När man senare under 40-talet byggde en ny bro, fick den snart byggas om igen på grund av uppdämningen av älven.

När det gäller kraftverket i Nilsböle, som ju redan var i drift när Bengt-Olof föddes, berättar han att enda motivet var att förse byn och eventuellt näraliggande byar med elektricitet. Det rådde en allmän elektrifieringshausse runt om i byarna. Fanns bara ett vattendrag med tillräcklig fallhöjd, så fanns där också snart ett kraftverk. Nilsbölebäcken med sin stora fallhöjd kunde med fördel utnyttjas för ett litet bykraftverk. Nilsbölebolaget, som kraftbolaget kom att heta, drevs som aktiebolag med aktierna spridda bland byborna. Något direkt vinstintresse fanns inte. Bolaget drevs som ett kooperativ, vilket låg i tiden. Detta gällde även handelsboden. ASEA stod här, liksom i de flesta fall, bakom bykraftverket. Från

ASEA köptes den tekniska utrustningen. Kraftverksmiljön minns B-O som mycket spännande. »Allkonstnären« Petter Norman skötte under kraftverkets tidigaste epok det mesta, och han bodde också till stor del i kraftverket. En annan mycket uppskattad person var Nils Johansson, Doris (IP2) far (se ovan), som var mycket elkunnig och tog över ansvaret för övervakningen av verket.

När det gäller elektrifieringens utveckling i bygden, var det ända in på 30-talet huvudsakligen till belysning som strömmen användes. Elektrisk spis hade familjen Ytterbom först på 30-talet och då till en början i form av en kompletterande elektrisk kokplatta. I slutet på fyrtiotalet skaffade man kylskåp. Mjölkningsmaskinen kom ungefär vid samma tid. Bil hade man redan vid 30-talets början. Under krigsåren fick den ställas undan då det var svårt att fà tag på bensin.

Efter kriget ökade anspråken allmänt i såväl Sverige som Europa. Virkespriserna - som tidigare varit låga - steg, och skogen började ge en god inkomst för bönderna längs älven.

Avslutningsvis berättar B-O, som idag tagit över föräldragården i Baggböle (nu ett halvt »halvt hemman«), att gårdarnas placering oftast högst upp nära skogsgränsen hade sin förklaring. När gödsel skulle spridas ut över de sluttande ägorna, var det självklart minst ansträngande för hästarna, som fick dra hela lasset, att gödseln spreds utför ägorna istället för att dra dessa tunga lass uppför ⁴.

På advokatbyrån, där intervjun äger rum, arbetar inte bara Bengt-Olof utan också hans dotter. Hon har gjort på samma sätt som sin far, först studerat juridik i Uppsala, och sedan återvänt till Sundsvall.

Kraftverket

Nilsböle kraftstation uppfördes 1917-18 vid Nilsbölebäcken i Nilsböle by på gränsen mellan Lidens och Indals socknar (

Nilsbölebäckens nederbördsområde är 11,2 km², varav sjödelen utgör 8 km². Vattenmagasinen utgörs av Djupsjön, 281 281 m.ö.h., och Himmelsjön, 279 m.ö.h. Regleringsdammen, 100 m.ö.h., belägen vid tubintaget, ligger på en fallhöjd av 72 m ovanför kraftverket. Den byggdes 1930 och rymmer 38.000 m². På dammens magasin kan kraftverket köras ca 40 tim på max.effekt. Den 220 m långa tuben, med en diameter om 38,5 cm, tillverkades av 5 mm plåt. Turbinanläggningen av peltontyp ⁵ hade en effekt motsvarande 125 hk, och levererades av Waplans Mekaniska ⁶, Nälden. Ställverkets generatordel kom från ASEA.

Kraftverkets produktion har i genomsnitt legat på 345.000 kWh/år. Effekten var till en början 100 kW. 1935 installerades nytt maskineri och effekten höjdes då till 160 kW. Generatorspänningen var 400 V. Vattenförbrukning 0,2 m³/s.

Själva Kraftverksbyggnaden (se fotografi, bil. 3) beskrivs av Brunnström (1995) som påminnande om en »lantlig frikyrka av det påvraste slaget«, där maskinhusets nationalromantiska stil, med stugidealet som förebild, förstärks av det iögonfallande utledningstornet. Detta torn fungerade också som ventilationsanordning, då temperaturen i maskinhallen kunde bli mycket hög. Maskinhusets färg blev även den tidstypisk, dvs röd med vita knutar.

Innan älven var fullt utbyggd försåg kraftverket byarna mellan Säter och Sillre med ström.

Fram till 1942 drevs kraftverket av Nilsböle El-Aktiebolag. Därefter övertogs större delen av ägandet av Hammarforsens kraftaktiebolag, och senare av Bålforsen AB. 1986 överläts kraftverket till nuvarande ägaren Roland Wennberg.

Litteraturgenomgång

Avsikten är att under denna rubrik ge en bild av förutsättningarna för kraftverket och vad som rörde sig i tiden vid dess tillkomst och framåt. Och då menas dels vad som var på gång i samhället i stort och dels vad som kännetecknade den lo- kala utvecklingen. Förhoppningsvis kan detta sista resultatavsnitt ses som en dialog mellan en makronivå (Sverige i Europa) och en mikronivå (den lokala regionen, Nilsböle och trakten omkring), hela tiden med kraftverket som en fixeringspunkt. I några fall görs hänvisningar till intervjuerna.

De naturliga förutsättningarna

Genom landhöjningen har Indalsälven etappvis grävt sig ner genom sina egna avlagringar. På älvens sidor har däriför de för älvdalen så typiska terasserna bildats. Älvens kraftigt eroderande verkan har därtill skapat de branta strändernas nipforma- tioner. Genom detta branta landskap har bäckar och åar grävt sig ner och bildat djupa bäckraviner. Nilsbölebäcken är en av dessa otaliga bäckar. I en vacker ravin rinner den ner från den högt liggande Himmelssjön. Den skär igenom ett parti av Indalsåsen som avsattes under istiden (Carlander, 1992, s 148). Alldeles här utnyttjade man redan tidigt bäckens höga fallhöjd till driften av en kvarn. Där kvamen var placerad kom så småningom det lilla bykraftverket att byggas.

Historisk jordbruksbygd

De lättdränerade terasserna på älvens norrsida (solsida) utnyttjades redan på järnåldern för odling. Ett kulturlandskap baserat på jordbruk, fiske och andra näringsfång har alltsedan dess utvecklats i dessa trakter.

Under storskiftets genomförande ⁷ utökades den odlade arealen till en av de största i byns historia. Laga skifie ⁸ kom att medföra en stor förändring i landskapsbilden. Bönderna fick långsmala skiften som började uppe vid vid de skogsklädda bergsryggama och sträckte sig ned mot älven. Skiftet fortsatte sedan i regel ett stycke på den södra sidan. Den trånga dalgången gav inte så stora möjligheter till en rationell och rättvis skifiesfördeIning. Detta medförde att byarna häromkring ej splittrades på samma sätt som i övriga landet (Carlander, s 155).

Under denna tid visade sig det tilltagande välståndet tydligt i byggnadssättet. Tvåvåningshusen blev vanliga och mer påkostade. I Östloning, en näraliggande by, finns bebyggelse kvar från detta skede. Till jordbruken hörde oftast även ett eller flera skogsskiften belägna på de närmaste skogsklädda höjderna. Skiftesbredderna låg ofta på ca 50 m. Men i området kring Sunnås by (dit Nilsböle räknas) var skiftesbredderna ända upp till 400m (Historiskt källflöde, s 46f).

Fisket i Indalsälven har alltid varit en viktig stödnäring för bönderna. Redan på medeltiden var fisket uppdelat på andelar. Dessa kom senare att ersättas av lotter, vilkas storlek beräknades efter gårdens storlek. Laxen var den värdefullaste fisken. Fisket bedrevs främst som lagarbete och fisken fångades med not. Det djupa sundet vid Nilsböle var f ö ett mycket fiskrikt vatten (Lidin, 1957, s 143). Den stora förändringen för Indalens fiskenäring inträffade när kraftverket vid

Bergeforsen byggdes. kraftverksdammen satte stopp för fiskens vandring uppför älven och därmed försvann en mycket gammal folkkultur, samtidigt som bönderna förlorade en viktig inkomstkälla.

Tiden vid byggandet av kraftverket

Livet i bygden präglades fortfarande av jordbruket. Fisket utgjorde en viktig inkomstkälla. Skogsbruket bedrevs precis som jordbruket med hästens hjälp. Ersättningen för skogen var vid denna tid mycket blygsam.

Vid kusten ökade industriorterna sitt invånarantal. Vid denna tid ropade också det svenska näringslivet efter ström. Under denna kristid, tiden för första världskriget, var bristen på kol och lysoljor ett stort problem. Det framstod som en tvingande beredskapsåtgärd att bygga ut landets vattenkraft, »till fromma för industri och jordbruk« (Åberg, 1962, s 117f). Särskilda lånefonder inrättades för att understödja självverksamheten. Elektrifieringen blev en nationell angelägehet. Under denna tid fick elektriciteten en mycket krafiig spridning i Sverige.

I detta skede kunde idén om att utnyttja Nilsbölebäckens höga fallhöjd till ett bykraftverk bli verklighet. Den gamla kvarnen fanns redan, så möjligheten att utnyttja vattnets kraft hade man sedan länge använt sig av. Att man nu skulle använda sig av en teknik som alstrade elektrisk ström var däremot något nytt.

Västernorrland hade förmodligen också ett gott självförtroende i elektrifieringsfrågan. År 1885 startade nämligen Sveriges första kommunala elektricitetsverk i Härnösand. Därmed hade staden blivit först i Europa (!) med kommunal elektrisk gatubelysning (SOU i924:i7, s 5).

Indalsälvens första kraftverk byggdes redan 1894 i Hissmofors (Åslin, 1982). På 1920-talet fanns inte mindre än ett par dussin små kraftverk i älven eller dess biflöden (Blomkvist, 1970, s 81). Ett av dessa »kristidskraftverk« blev alltså Nils- böle.

Mellankrigstiden och fram till 1950-talet

Redan 1921, vid samma tidpunkt som ångbåtstrafiken med båten »Indalen« till Liden lades ned, undersöktes förutsättningarna att bygga ut älven i sin helhet. Skogen och vattnet gav förutsättningar för att den mer än 200 år gamla drömmen om ett mäktigt »Stornorrland« skulle kunna bli verklighet. Detta under storbolagens och statens beskydd.

1923 var ca 40% av Sveriges landsbygd elektrifierad. Huvudsakligen var utbyggnaden koncentrerad till Syd- och Mellansverige samt Norrlands kustland. Under 20- och 30-talet ägde den största utvecklingen på elektrifieringens område rum i övriga Norrland.

Även under andra världskriget var bristen på kol och lysoljor stor (Åberg, s 120). Nu krävde också en förhöjd levnadsstandard mer el. När kraftbehovet ökade för den växande trä- och cellulosaindustrin i Sundsvallsdistriktet, beslutades att man skulle anlägga ett större centralt beläget kraftverk som skulle bli leverantör till hela området. Så tillkom Hammarforsens kraftverk med en effekt på 20.000 kW.

Under den tid som följde minskade jordbrukets betydelse för bygden. Mekanisering och rationalisering för modernare jordbruk var svår att genomföra i den kraftigt lutande terrängen. Hästen hade faktiskt lättare att klara dessa förhållanden än traktorn, och användes därför långt in på 50-talet. Trots detta ägde stora förändringar rum. Antalet små jordbruksenheter minskade kraftigt. Med lantbruksnämndens stöd lades mindre gårdar till större och bildade mer bärkraftiga enheter. Branta marker som tidigare odlats och slagits för hand fick bli betesmark. Skogsbetet upphörde helt. Mjölkningsmaskiner togs i bruk. Elektriciteten tog över allt mer i hemmen, i samma takt som älven byggdes ut. Kraftverket i Nilsböle anslöts till storbolaget Hammarforsens Kraft AB:s nät. Lönsamheten för bykraftverket var dock tillfredsställande, trots stora investeringar i en regleringsdamm vid tubintaget 1930 och nytt maskineri 1935.

Efter andra världskriget ökade anspråken allmänt i såväl Sverige som Europa. Virkespriserna steg, vilket gav ökade inkomster till bönderna.

Kraftverket gav fortfarande ett värdefullt bidrag till elproduktionen. År 1945 toppades produktionen hittills med 685 Mwh/år. Nu diskuterades även reparationsbehovet av det 30-åriga kraftverket.

1949 utredde Hammarforsens Kraft AB huruvida en halvautomatisering av Nilsböleverket skulle vara lönsam eller ej. En halvautomatisering innebar att stationen delvis skulle kunna vara obemannad. Verket skulle stoppa automatiskt vid svårare fel. Signal avgavs till stationsvakten vid störningar i driften. I en utredning från 1950 (Brimar) kan man läsa att lönekostnaderna för den heltidsanställde maskinisten uppgick till 4.960.-/år, förutom fri bostad, el, telefon och ved. Vikariens lön var 1.450:-/år. Bruttoinkomsten för kraftstationen, som alltså producerade 300 Mwh/år till ett kwh-pris på 4 öre, var 12.o00:-. Lönekostnaderna ansågs förhållandevis alltför stora. Vid en halvautomatisering skulle lönekostnaderna kunna minskas med nästan hälften, och vinsten skulle under en 15-årsperiod uppgå till 36.000:-.

Kraftverkets sista epok

Samtidigt som ovanstående beslut övervägdes, byggdes Indalsälvens sista fors innan utftödet i havet, Bergeforsen, ut. Motsättningarna under utbyggnadstiden beskrivs som mycket stora (Lidin, 1957, s 166, Ytterbom [1P3]). Diskussionerna om förlorad mark, naturvärden och fiskerättigheter var synnerligen livliga.

1953 genomfördes så halvautomatiseringen, men den heltidsanställde maskinisten Anton Norman jobbade ännu kvar, då stora reparationsarbeten med bl a tuben måste göras. Efter detta blev frågan om deltidsanställd maskinist åter aktuell. En lönesänkning från 600:- till 230:-/mån blev budet. Norman ville emellertid bo kvar och arbeta i Nilsböle. Han erbjöds då annat arbete som maskinist inom bolaget och skulle för detta få 800:-/mån. Detta för att han ej skulle förlora på flyttningen. Den fallfärdiga maskinistbostaden revs så småningom.

1955 togs Bergeforsens kraftverk i bruk. Kraftverksdammen bildade en 6 mil lång sjö upp till Järkvissle. När älven nu i sin helhet var utbyggd bestod den av inte mindre än 17 vattenspeglar, därav 15 med kraftverk.

Den totala utbygganden av vattenkraften innebar att älvdalens utseende helt förändrades. De uppodlade terrasserna nära älven sattes under vatten, forsarna försvann. Laxfisket försämrades. Kraftgatorna blev fler och alltmer dominerande i landskapet. Jordbruket spelade inte längre samma roll för bybornas utkomst. Enheterna blev färre, men samtidigt större, mer mekaniserade och mindre arbetskrävande. Boskapsskötseln förlorade i betydelse.

Utvecklingen var densamma i Nilsböle. De små jordbruken lades ned (IPl, IP2). Bilen fick större betydelse (IP2). Hur kommer det sig då att ett litet bykraftverk från 1918 fortfarande vid denna tid drivs med lönsamhet? Ett av svaren är att vattenkraftverk tillhör de tekniska anläggningar som längst stått emot det dynamiska industrisamhällets förändringsvågor. Detta beror på att tekniken snabbt nådde en optimal nivå. Anläggningarna fick tidigt ett stort utbyte i växlingen mellan naturenergi och utgående elenergi. De blev också tidigt relativt driftsäkra. Drifttiden gör ett vattenkraftaggregat är t ex mycket lång jämförd med andra maskineri samhället. Vattenkraftverken kom snabbt att utgöra motorn i den svenska välstånds- utvecklingen (Brunnström, 1995, s 9).

Nilsböle kraftverk var ett av dessa välskötta småkraftverk. Det sköttes och vårdades av intresserade och kunniga personer. En av dessa, Nils Johansson (IP2:s far), nuvarande ägaren Roland Wennbergs morfar, beskrivs som en mycket kunnig och uppskattad person (Ytterbom, IP3). Nils Johansson fick också uppleva moderniseringen av kraftverket. Roland Wennberg, som redan som liten (på 50- talet) ofta deltog i morfaderns arbete i kraftverket, minns signalsystemet i hemmet som visade när något behövde åtgärdas i kraftverket. Rolands intresse och känsla för kraftverket väcktes naturligt nog redan tidigt.

1962 gjorde huvudägaren Hammarforsens Kraft AB en utredning (Selin) om småkraftverkens lönsamhet. I en bilaga till utredningen framgår att det skulle löna sig att driva Nilsböle kraftverk vidare. Som en förutsättning angavs dock att dammen skulle repareras. Kostnaden beräknades till i 35.000:-.

Ett citat från ovannämnda utredning får illustrera hur man såg på småkraftverken för 35 år sedan:

»Den goda kraftbalans som nu råder och som kan förväntas under de närmaste åren för såväl Hammarforsen som för landet som helhet aktualiserar en ny genomgång av småkraftverkens lönsamhet (---) För några av småkraftverken kan det mycket väl visa sig lämpligt med 'planerad vanskötsel", det vill säga att kraftverken, så länge rimliga säkerhetskrav uppfylls, får stå och snurra utan att bli nämnvärt omskötta. «

Samma år lades driften vid Nilsböle kraftverk ned.

Diskussion

Svaren på de inledande frågeställningarna - varför kraftverket byggdes, hur samhället utvecklades under den aktuella tidsperioden samt varför kraftverket slutligen lades ned - torde till stor del ha framgått av intervjuer och litteraturgenomgång. Sammanfattningsvis kan sägas, att orsakerna till att Nilsböle kraftverk - liksom andra samtida bykraftverk - byggdes, står att finna i kristidens behov av energi. Bristen på lysolja och kol hade skapat ett närmast akut behov av någon energiersättning. Samtidigt hade tekniken utvecklats och var mogen för praktisk tillämpning. Ytterligare en gynnsam faktor utgjordes av de lånefonder som hade instiftats i syfte att främja landsbygdens elektrifiering. Men inget skulle ha hänt om det inte hade funnits initiativkraft och framsynthet hos den lokala befolkningen. I Nilsböle fanns de personer som behövdes för detta framtids- projekt.

Att kraftverket lades ned, efter 54 år i drift, kan förklaras av Indalsälvens fullständiga utbyggnad och utvecklingen mot stordrift. Detta innebar att mindre bykraftverk som Nilsböle inte längre bedömdes som lönsamma. Nedanstående figur sammanfattar utvecklingen:

Fig 1. Vattenkraftsutbyggnaden i Västernorrlands län
1900-1970 kompletterad med uppgifter om Nilsböle kraftverk.
(med utgångspunkt från Västernorralnd ett sekel, s 198, omarbetad figur).

Av figuren framgår hur »småkraftverkens tid« varade från sekelskiftet och flera decennier framåt (kurvan ligger lågt och stiger sakta). När storkraftverken väl börjat byggas - från 40-talet och framåt - ökade energitillgången snabbt (kurvan stiger kraftigt). Småkraftverkens energitillskott fick nu allt mindre betydelse, och driften vid dessa ifrågasattes.

Hur ser då framtiden ut idag för Nilsböle och kraftverket? Nuvarande ägaren Roland Wennbergs förhoppning är att restaurera stationen och återställa den i ursprungligt skick så långt möjligt. I samband med överlåtelsen vände han sig till Sundsvalls Museum för att få synpunkter på det kulturhistoriska värdet. Intendent Inger Liliequist (brev, 23/ 10 1986) betecknar kraftstationen som...

».., ett intresant kulturhistoriskt objekt och en tillgång som en av sevärdheterna i dalgången. Stationer är välbevarade och en fin representant för tidigare verksamheter i områdets näringsliv. (---) Ur kulturminnesvårdssynpunkt är det naturligtvis av stort intresse att en upprustning kan genomföras. (---) Sundsvalls museum vill härmed peka på den kulturhistoriska och miljömässiga värdet av att anläggningen bibehålles och vårdas.«

Brunnström (1995, s 9), menar art intresset att bevara gamla genuina kraftverk har ökat på senare år, framförallt efter 80-talets förändringsiver. Om orsaken till delta skriver han:

»Vattenkraftverken tillhör den kategori industrianläggningar där teknik och arkitektur ofta ingått en lycklig förening (---) Ofta är kraftverken dessutom belägna i sköna omgivningar vilket ytterligare höjer anläggningarnas upplevelsevärde. «

Nilsböle kraftverk utgör en väl bevarad anläggning som tydligt påminner om vårt industri- och kulturarv. Den ligger dessutom vackert i Nilsbölebäckens lummiga omgivning.

Ännu idag skulle kraftverket kunna göra byn självförsörjande på el. Något som borde vara intressant i denna energidebattens tid. Uttrycket »många bäckar små« Får här en både bildlig och bokstavlig innebörd.

Som framgått har invånarantalet I Nilsböle by reducerats kraftigt under de nära åttio år som förftutit sedan kraftverket byggdes. Idag har Nilsböle femton bofasta invånare. Brukandet av jorden, som historiskt präglat denna bygd, sker nu mest i form av fritidsjordbruk. Alltmer av marken har fått växa igen. De boende har sin näring inom andra områden. Men intresset art värna om byn lever kvar. Ett exempel på detta är att ett byalag har bildats ⁹ för art tillvarata byns intressen nu och i framtiden. En restaurering av kraftverket skulle ytterligare öka attraktionsvärdet hos en bygd med redan tidigare många intressanta kultur- och naturgeografiska sevärdheter.

¹ Det geologiska nollåret markerar istidens slut. I dessa trakter beräknas detta till 6.923 f Kr (Carlander, 1992, s 162).
² Detta är den vanliga innebörden av böle, men just här är en mer trolig betydelse utjord ["bolet"=ängl. I detta fall avses sannolikt Lonings utjord, som sedermera, på 1500-talet, blev Nilsböleth [efter bonder Nils]. (Lars-Erik Edlund, professor och ortnamnsforskare, personlig kommunikation).
³ IPI= intervjuperson 1
⁴ Dessutom gav skogsbrynet ett gott lokalklimat, skyddat från kalla nordanvindar.
⁵ Dessutom gav skogsbrynet ett gott lokalklimat, skyddat från kalla nordanvindar. Peltonturbinen är speciellt lämpad för höga fallhöjder. Den är, vanlig i Norge med dess branta natur, men inom, vårt lands gränser är den mycket sällsynt förekommande
⁶ F ö ett av regionens äldsta ,verkstadsförctag (finns än idag), grundat redan 1839.
⁷ Ca 1760-1800.
⁸ 1834-36
⁹ Den 2 feb 1996

Käll- och litteraturförteckning

Källor
Intervju med Astrid Lodin, 12. 1 1996
Intervju med Doris Wennberg, 12.1 1996
Intervju med Bengt-Olof Ytterbom 20.1 1996
Samtal med Roland Wennberg, nov 1995
Samtal med prof Lars-Erik Edlund, Umeå Universitet, 13.2 1996
Dokumentsamling från Nilsböle kraftverk
Inventeringsprotokoll, löpnr 281, (Brunnström, L., Spade, B.)
Brev från intendent Inger Liliequist, Sundsvalls museum, 23. 10 1986

Litteratur
Blomkvist, Erik, "Indalsälven - en kraftkälla". Sundsvall, 1970
Brunnström, Lars, "Elektriska vattenkraftverk". RAÄ, 1995
Carlander, Sölve, "Indalsleden", Kommuntryckeriet. Sundsvall, 1993
Kommittén för planering av Indalen, "Indalen - ett historiskt källflöde". Tryckeribolaget. Sundsvall, 1979
Lidin, Nestor, "Från Indalsälvens stränder", Boktryckeriaktiebolaget. Sundsvall, 1957
Nordlander, Johan, "Norrländska samlingar". Umeå, 1990
SOU 1924:17, "Utredning beträffande planmassig elektrfiering av landsbygden inom Västernorrlands län". Stockholm,1924 Västernorrlands läns landsting, "Västernorrland ett sekel 1862-1962", V.I.I, 1962
Åberg, Alf, "Från skvaltkvarn till storkraftverk", Eklund och Vasa Förlagsaktiebolag, 1962

Geografi B 20p
Uppsats
Vt 1996
Av: Margareta Sunnegårdh
Handledare: Margareta Wolf
MITTHÖGSKOLAN - Institutionen för Turism