Gudmundstjärn

Nybygget Gudmundstjärn ligger i Indals socken ca en mil nordväst om kyrkan. Det anlades i slutet av 1700-talet och brukades av samma familj i fyra generationer fram till 1944. Gården har ett mycket isolerat läge mitt inne i skogen som borde att det fordrades ett långt drivet självhushåll för att klara sig. Gården är rik på byggnader i dag finns 22 stycken och det har en gång funnits ett 30-tal. Det fanns gott om timmer att bygga av och man kunde i stort sett ha ett hus för varje funktion. Gårdens isolerade läge gjorde också att uppfinningsrikedomen frodades samt att man fick klara sig själv i många situationer där man annars skulle arbetat tillsammans i en bygemenskap.

1944 köptes gården av Indals kommun och den har stått obebodd sedan dess. 1974 kom den genom kommun- sammanslagningen att tillhöra Sundsvalls kommun. Gården har nyligen restaurerats och arrenderas nu av en intresseförening som sommartid håller den öppen.

Det var på 1600-talet som myndigheterna började upplåta kronans jord till nyhyggen. Syftet var att öka Sveriges befolkning och på samma gång fick man obebodda trakter uppodlade. I mitten av 1700-talet började befolkningen äntligen att öka efter många år av krig och sjukdomar och detta gjorde att nybyggenas antal ökade. För människor som varken fick ärva någon jord eller hade några pengar var detta ett sätt att skaffa sig en försörjning på. Det krävdes dock ett oerhört arbete att vara nybyggare och det var ibland förenat med omänskliga vedermödor eller som en landshövding skriver år 1792 "att med twå tomma händer uti wilda skogen, långt skild från kyrka och ett mänskligt biträde sätta sig ned, för att der af ofrukthar jord skaffa sig uppehälle, är en dristighet som förtjenar all aktning".

Ville någon ta upp ett nybygge valde han ut en lämplig plats på en kronoallmänning, därefter fick han hjälp av någon skrivkunnig person att författa en ansökan till länsstyrelsen. I ansökan var han tvungen att ha två "redbogna" män som borgade för sig. Det var t ex svårt att få ett nybygge om man varit straffad. Sedan skulle det blivande nybygget utsynas, detta gjordes av kronolänsmannen och två nämndemän och då beskrevs jordmånen, skogen, jakten, fisket mm på det blivande nybygget. Man angav också hur långt det var till kyrka, älv och närmaste järnbruk. Det avgjordes också vid synen hur många frihetsår nybyggaren skulle få, dvs år då han var befriad från skatter. Antalet frihetsår bestämdes efter hur svårt det bedömdes vara att odla upp nybygget. Ju stenigare och oländigare det var, desto fler frihetsår.

Nybyggaren fick själv betala syneförrättningen "en kostnad, som tar whad han under sin tjenstetid som dräng kunnat bespara, att han föga har, wharmed han kunna förse sig med några högstnödige boskapskreatur".

När så frihetstiden hade gått, i allmänhet 10-20 år, var det dags för skattläggning. Nybyggaren skulle då ha odlat upp så mycket mark som bestämts. Nybygget synades nu igen, denna gång var det lantmätaren och ett par skattläggningsmän som besökte nybygget. Också denna gång fick nybyggaren betala tjänstemännens transport till det avlägsna stället och deras dagtraktamente och underhåll. Vid synen beskrev lantmätaren nybygget och så bestämdes hur mycket skatt som nybyggaren årligen skulle betala. Skatten betalades in natura och det var många gånger svårt att få ihop det som krävdes. Landshövdingen skriver 1792 om skatten "sedan han på armodets tunga väg dragit sig så långt fram till sin räddning likväl ånyo kan göra honom förtwiflad och förlustig all sin möda". Det hände också att nybyggare inte kunde betala sin skatt när det var dags, de kunde då få förlängning av frihetsåren.

Genom Indals socken flyter Indalsälven i sin trånga dalgång och det är längs älven bebyg- gelsen koncentrerar sig. Det är här traktens bästa jord finns och klimatet är mest gynnsamt. Man levde i socknen av jordbruk och boskapsskötsel, och det man odlade i slutet av 1700-talet var korn, havre och ärtor. Potatisen hade börjat odlas men var ännu inte så vanlig. Korna hölls sommartid på bete på skogen eller fäbodvallen. Jordbruket drevs dock inte särskilt rationellt. det berodde till en del på att befolkningen stället för att ägna sig åt jord- bruket sysslade med framför allt fiske samt med flottning och timmerkörslor. Det rådde i alla fall välstånd i socknen "ehuru inga verkligt rika personer finnas".

I socknens norra del fanns ett markområde som ägdes a; kronan och som hette Lonings Krono- allmänning. I mitten av 1700-talet fick fem nybyggare tillstånd att slå sig ner här. Marken på allmänningen bestod av skog som var rik på berg, sjöar och myrar. En av nybyggarna hette Pehr Persson och kom från grannsocknen Sättna. Han tog upp ett nybygge på allmänningen som kom att heta Mosjöholm. Pehr Persson fick tre söner och när han dog var det den äldste sonen som tog över nyhygget.

Gudmundstjärn

Den näst äldste sonen Olof Pärsson ansökte då om att få överta rättigheterna på ett av de övriga fyra nybyggena som inte hade tagits i besittning eftersom nybyggaren hade dött. Den plats som Olof Pärsson ville ta upp sitt nybygge på låg en dryg kilometer från föräldrahemmet, vid en liten tjärn som kallas Gudmundstjärn. Namnet har tjärnen fått därför att en augustidag 1694 den 23-årige bonden Gudmund Pärsson och 31-åriga pigan Annika Bengtsdotter drunknade där. Båda hörde hemma i en by en halvmil från tjärnen.

Det var 1778 som Olof lämnade sin ansökan och samma år utsynades nybygget. Kronolänsmannen skriver b la att skogsmarken var stenig och oländigt belägen och dessutom mycket uthuggen, myrarna var odugliga till uppodling och i sjöarna och tjärnarna runtomkring fanns blott ringa abborre och mört. Marken som skulle uppodlas till åker var stenbunden och utgjordes på de få stenfria ställena av oduglig sand, så att nybyggaren skulle bli tvungen att forsla hem lera från bygden. 1779 fick så Olof sitt frihetsbrev som var beviset på att han hade nyttjanderätt till nybygget och att han slapp betala skatt.

Bebyggelse med Gudmundstjärnen
skymtande i bakgrunden.

Olof var 24 år gammal då han flyttade till Gudmundstjärn och han flyttade dit ensam. Det var annars vanligt att nybyggare, om de inte redan var gifta, borde detta ganska snart, då det var nästan nödvändigt att vara två vid uppodlingsarbetet. De redskap han hade med sig var troligen inte fler än yxa, spett, spade, lie och bryne och den första bostaden var nog en koja. Sen gällde det att fälla träden och bryta upp stubbar och stenar på det som skulle bli åker. Nybyggena låg ju inte precis där det fanns lämpliga odlingsmarker. Tvärtom var där ofta stenigt och kuperat. Det kunde också hända att han svedjade och sen sådde direkt i askan. Det var främst råg som växte i svedjor.

Under arbetets gång fick han livnära sig på jakt och fiske eller till och med så mager kost som Iandshövdingen beskriver "att äta hark och dricka wattn under ett så tröttande arbete är så swage uppmuntringar, att de naturligtvis föda af sig sjukdom, ledsnad och förtwiflan".

När åkern var uppbruten kunde det första kornet eller rågen sås. Den enda hjälp nybyggaren fick av det allmänna var "twå tunnor säd då första svedjan besås". För att kunna köpa sig en häst eller ko var han tvungen att låna pengar. Fodret till djuren tog han på myrarna runtomkring. Det som växte där var starrgräs som hässjades på platsen och togs hem till gården alltefter behov under vintem. Djuren var också viktiga för gödselns skull och man kunde inte ta upp större åker än vad man hade gödsel till. Som gödsel användes spillning av bäst och ko vilken uppblandades med hackat granris eller sågspån.

1784 gifte sig den 29-årige Olof med 18-åriga Gunilla Jonsdotter från grannsocknen Liden. Att han väntat så Iänge med giftermålet berodde kanske på att livet på gården var så hårt och strävsamt att det inte var ett liv som lockade en hustru. Under de fem första åren på nybygget hade han dock hunnit bryta upp en del åker, skaffat häst och någon ko.

1787 fick Olof och Gunilla en dotter som endast levde i 17 veckor. Prästen har antecknat att hon dog av "håll och stygn" som är detsamma som lunginflammation. 1789 fick de en son och två år senare ännu en. När yngsta barnet var 11 månader dog dock Gunilla endast 26 år gammal 1792 i vad som kallades moderspassion, en sjukdom som kunde komma efter svåra förlossningar.

Olof var nu änkeman med två små barn och det gällde för honom att hitta en kvinna som kunde ta hand om hans barn och sköta kvinnosyssloma på gården. Den kvinnan blev 31-åriga Sara Nilsdotter från Liden som var piga i prästgården där. Hon och Olof gifte sig 1792.

Samma år var frihetstiden för Olof slut och det var dags för skattläggning av nybygget. Samtidigt skattlades även Olofs föräldrahem som Olofs äldre bror brukade. Lantmätaren beskrev åkern på Gudmundstjärn som stenig och myrländig och bara 19 kappland stor. Ett kappland är 154 m² så Olofs åker var inte större än ca 3000 m². En kappe är 4,6 liter och var det rymdmått på säd som då användes. Lantmätaren trodde dock att det skulle gå att ta upp 1 tunnland och 12 kappland till som åker. Skogen beskrevs som uthuggen och mulbetet så magert att nybyggarna måste köpa halm, och dessutom samla "laf och skaf", dvs lav och lövträdsbark till djurfoder. Tillsammans hade bröderna 2 hästar. 7 kor, 2 ungnöt och 19 får och getter. Fisket och jakten var så ringa att det ''varken lönar mödan eller medhinnes". Lantmätaren skriver också att trots att nybyggarna var så idoga och trägna räckte inte det som växte på åkern till brödföda utan de var tvungna att köpa säd. Betet var heller inte tillräckligt för att kunna hålla särskilt många djur. Det enda sättet de kunde skaffa sig kontanta medel på var genom kolning för leverans till närmaste järnbruk. Olof fick sitt nybygge skattlagt till i mål och brodern sitt till 5 mål.

Några år senare delades kronoallmänning ens skog upp på de fem nybyggarna. Det innebar att Olof kunde avverka och sälja skog för att få in en del kontanta medel, men nyhygget låg för avsides för att det skulle vara lönsamt, dessutom drogs ingen väg till gården förrän 1961.

Det är en ganska dyster bild av nyhygget som uppmålas i lantmätarens protokoll. Om man dessutom vet att frosten ibland förstörde skörden, förstår man att det många gånger var svårt att hålla svälten från dörren.

1794 fick Olof och Sara sitt första barn, en flicka som dog endast tio dagar gammal. 1798 fick de ännu en dotter som levde i sju veckor och 1799 en tredje dotter som blev tre veckor gammal och som dog av en okänd sjukdom. Den fjärde dottern Sara föddes 1801 och överlevde. Fem år senare fick de också sonen Nils. Tre år senare drabbades de av ännu en sorg, det var Olofs äldste son i det första äktenskapet som dog, 20 år gammal, när han var inkallad som soldat i Sundsvall.

Det är för en nutidsmänniska svårt att tänka sig in i livsvillkor där man som Olof fått se fem av sina bam dö. Men livet gick vidare trots sorgen och vanmakten de måste ha känt.

På gården fanns nu förutom det timrade bostadshuset på ett rum och farstu, ett fähus, lador för hö och ett härbre att förvara utsäde, kött och fisk i. Den byggnad som därefter uppfördes var en ny mangårdsbyggnad. Den byggdes i timmer på stengrund och taket lades av näver. Det var en enkelstuga i två våningar, den hade i bottenvåningen farstu med en liten kammare innanför samt kök eller storstuga. En trappa ledde upp till övervåningen som hade samma planlösning som bottenvåningen. Huset kan ha byggts i en våning först och senare höjts, men mycket talar för att huset haft två våningar från början.

I nedervåningens kök lagade man maten, åt, sov och arbetade. Här fanns många lager tapeter och den tapet som nu är uppsatt här är ett nytryck av en av de äldsta. I kammaren förvarade man kläder och annat och då rummet har en värmekälla kunde man också lägga gäster här. På väggarna spändes papp som vitströks och målades med bladmönster i rött och blått. Mönstret skars ut i två olika mallar som man målade i. Även farstun har schablonmålade väggar, här i rött och blått blommönster.

Rumsinteriör i huvudbyggnaden

Övervåningens kammare har närmast salsliknande karaktär trots sin litenhet. Här satt på väggarna en elegant blåvit tapet som även den har nyproducerats vid restaureringen. En halvmeter upp på väggen satt papp som var målad som träboasering. Kanske hade man i prästgården eller hos någon rik bonde sett ett Iiknande rum. Rummet som är ovanpå köket är inte inrett, det användes som förråd och sovplats under den varma årstiden. Några årtionden senare byggde man ut huset på längden ett rum till i varje plan. Inte heller dessa rum inreddes. Huset blev nu en parstuga och anledningen till att man byggde ut var förutom att man behövde utrymmet också fick ett ståtligare hus. Det första bostadshuset flyttades och revs senare.

Olof byggde också en bagarstuga. Även den till formen en enkelstuga. Förutom att man där bakade allt bröd kunde man bo där på somrarna då det stora huset skurades ur och samtidigt tyckte man att hushållet blev lite lättsammare. På väggarna både i det stora rummet och i kammaren satt makulatur, dvs tidningspapper. Allteftersom det blev smutsigt och sotigt klistrade man på ett nytt lager.

Olof byggde också en smedja för att själv kunna tillverka sina redskap. Andra hus som så småningom byggdes var vedbod, jordkällare. risbord för djurens hjälpfoder samt ett stall. Det sattes också upp en storhässja förtorkning av korn, sådana hässjor var tidigare en mycket vanlig syn i de norrländska landskapen. I bäcken som rinner intill gården stod en liten skvaltkvarn för malning, man hade också tillsammans med de övriga nybyggarna del i en större kvarn.

De många husen placerades inte efter något speciellt mönster utan grupperade sig löst kring mangårdsbyggnaden. Denna gårdstyp var under 1800-talet vanlig i hela landskapet med den skillnaden att gårdar som låg i byar var mer hopgyttrade för utrymmets skull. Inget av de äldre husen på gården är brädfodrat och inte heller målat.

För att kunna leva på en så ensligt belägen gård som Gudmundstjärn med endast stigar till mer bebodda trakter krävdes att man själv producerade vad man behövde. Gårdens kor gav mjölk, smör, ost och messmör. Kött och fisk saltades ner eller torkades. Av mjölet bakades tunnbröd. Enligt en uppgift från 1771 åt man i Indal fem mål om dagen: "Frukost, morgonward, middag, aftonward och qwälsward. Hwardagsbrödet bakas av korn och agnar helt tunt i stora kakor. Rågbröd ätes som torr mat til frukost och vid wissa tillfällen. Strömming gifwes hwart mål, de öfrige rätter består af ärter, mjölk och bensoppor, äfwen den så kallade Sötlibba som kokas af malt och gryn, utom det är fisk och missmör vanlig spis." Kläder och filtar fick man från fårens ull. Lin kunde inte växa på gården men det bytte man till sig och bearbetade. Salt, socker och strömming var man förstås också tvungen att köpa eller byta till sig.

1831 övertog den yngre sonen Nils gården men Olof och Sara bodde kvar som födorådstagare till 1839 då de båda dog 83 och 77 år gamla. Sonen Nils led av fallandesot, dvs epilepsi och kunde inte arbeta så hårt som sin far men det hade hänt mycket på gården under de år som Olof brukat den så Nils kunde anställa både dräng och piga. Nils var 25 år då han övertog gården och samma år gifte han sig med den 27-åriga pigan Ingrid Jonsdotter från Jämtland. Nils och Ingrid fick bara ett barn, det var dottern Sara Lena som föddes 1833. Under Nils tid på gården byggdes en bastu, där säden torkades, en torplägenhet avsöndrades också.

När Nils var 48 år gammal gifte sig dottern Sara Lena och Nils kunde då skriva över hemmanet på dottern och hennes man ErikJonsson.

Om Sara Lena berättas att hon var en ovanlig kvinna som var mer hågad åt "karlgöra" än åt hushållsbestyr, Hon var också idérik och driftig och under hennes tid på Gudmundstjärn hände mycket. Hon deltog själv i byggnadsarbetet och bland det första som byggdes var en större kvarn och i anslutning till denna en vattendriven ramsåg. Man hade säkert tänkt såga för avsalu, men det visade sig att vattentillflödet i bäcken var för litet så det blev bara sågat för gårdens behov. Man drog också en vattenledning av genomborrade stockar och några kilometer från gården anlades en fäbod.

Sara Lena och Erik fick sitt första barn samma år de gifte sig, en pojke som levde tills han blev fem år, 1857 fick de en dotter Ingrid, 1860 en son som bara levde 14 dagar 1863 sonen Nils Olof som sedan kom att överta gården och slutligen 1868 en pojke som blev 10 månader gammal. Att förlora sina barn var människorna på Gudmundstjärn inte ensamma om, det var vanligt överallt i Sverige under 1800-talet. Säkert bidrog dock de kärva förhållandena på gården till barnadödligheten, det fanns inga "reserver" att ta till vid nödår och sjukdomar.

1883 tog sonen Nils Olof över gården men Sara Lena som levde tills hon blev 95 år var Iänge verksam på gården. Nils Olof fortsatte sin mors gärning med att bygga snickarbod och tröskverk med turbindrift i såghuset. Innan han gifte sig med Märta Eriksson 1904 byggdes ett nytt bostadshus intill det gamla. 1920 tillkom en vattendriven spånhyvel som medförde att taken kunde beläggas med spån i stället för med näver. Det sista hus som kom till var en ny ladugård för sex kor. Nils Olof och Märta hade tre döttrar och Nils Olo som dog 1943 kom att bli den siste bonden Gudmundstjärn.

1944 köpte Indals kommun gården, man hade då inte en tanke på gårdens kulturhistoriska värde utan köpte den för skogens skull. Gården kom sen att tillhöra Sundsvalls kommun som 1980 satte igång med att restaurera den. Restaureringsarbetet bekostades av kommunen, arbetsmarknadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet och uppgick till 2,7 milj kronor. Arbetena har utförts i nära samarbete med antikvarisk sakkunskap och gården har förklarats både som byggnadsminne och som naturreservat.

Att Gudmundstjärn har bevarat så mycket av sin ålderdomliga prägel år i första hand tack vare de människor som har bott där. De har haft en känsla och en förståelse för sin miljö. De har också sparat bouppteckningar, auktionsprotokoll och almanackor, de har även upptecknat gårdens historia och vilka som har bott där.

När man kommer till Gudmundstjärn i dag slås man i första hand av naturskönheten, idyllen och det vackra läget ner mot den lilla tjärnen, man får då försöka föreställa sig isoleringen, den långa mörka vintern och kampen för brödfödan.

Fridfulla kor på grönbete.


Vävstol, fiskenät och allehanda redskap hörde till vardagen på Gudmundstjärn.