Ur: Ångermanelfven Indalselfven

Illustrerad Turistskrift

Med anledning af H. M:t Konung OSCAR II:s och
H. K. H. Kronprinsen GUSTAF ADOLFS färd
den 3l Juli och 1 Augusti 1891
utgifven af
Gust. R. Peterson

Indalselfven

Innan vi komma till den i sin storhet anslående fjällverlden, innan reflexen af midnattssolens skimmer öfver eviga snöfält fägnar ögat, hafva vi andra tjusande nejder, hvilka äfven förtjena uppmärksamhet och hvilka äfven väcka turistens hänförelse.

De tvenne elfvarne, Indalselfven och Ångermanelfven, kunna hvar för sig eller båda tillsamman utgöra infartsportar till det öfre Norrland, och det är just derföre, vi sökt göra detta lilla arbete till en lämplig vägledning.

Å titelbladet läses att denna väglednillg utgifvits med anledning af H. Maj:t Konung Oscar II:s och H. K. H. Kronprinsen Gustaf Adolfs resa denna led den 31 Juli och 1 augusti 1894, och fördenskull har förf. tillåtit sig följa samma ordning, i hvilken denna resa skett.

Vi förflytta oss derföre direkt från norra stambanan å linjen Bräcke - Vännäs - Boden till Bispgårdens station som är belägen i Fors socken i Jemtland, i en vacker odlad trakt.

Härifrån har man flere utfartsvägar för turistturer, till Ragunda kyrka med badort och Hammarsforsen, till Stugun eller söderut till Esset (Utanede) med fortsättning å Indalselfven, som nu är segelklar hit.

Stannar man vid Bispgården för att göra en tur till

Döda fallet,

så är detta antingen en lagom promenadtur på ungefär en half timma fram och samma tid åter eller ock anmäler man sig att följa med eftermiddagståget till Bräcke. Detta stannar då vid Döda fallet (se ill. sid. 9) och nästa tåg från motsatta hållet underrättas telegrafiskt om återhemtningen cirka 20 minuter efter ankomsten.

På denna tid hinner man mycket väl se den stolta ravinen efter en härjande naturrevolution. Dess trädande i dagen, med sina af vattnet väl slipade stenryggar, jättegrytor och hemlighetsfulla kryptor af allehanda formationer, daterar sig från den 6 juni 1796, då vårfloden fullbordade på några timmar det verk, som då redan ett århundrade varit påtänkt eller att på detta ställe gifva Indalselfven en för menskligt gagn mera böjlig karakter. Här var nemligen den nära 1,200 meter långa Edsforsen eller Gedungsen med sitt nära 40 meter höga fall. Den långa forsen löpte fram i ett trångt pass emellan klippor och stenar samt bröt sig i en skarp vinkel ofvanom fallet och omöjliggjorde t. o. m. flottning af timmer, ty stora stockar splittrades eller afbrötos här som stickor.

Meningen var ej från början att åstadkomma en så vågsam förändring, som att rubba elfvens gång och fallet, utan man ville endast gräfva en ränna söderom från Ragundasjön för flottningen och för laxen att gå upp uti. Men det blef annat utaf. Elfven tog sig helt enkelt godvilligt den nya vägen.

Den våghals, som trodde sig genom en rännil i sandåsen kunna trotsa Ragundasjöns vattenmassor, var en handlande vid namn Huss, gemenligen Vildhussen kallad, och en stark vårflod kom honom till hjelp. Den påbörjade rännan sprängdes, Ragundasjön var inom några timmar utrunnen och Edsforsen torr.

Följden af denna naturrevolution blef en fruktansvärd ödeläggelse af stränder och egendom längst efter elfven. Ett fyratiotal menniskor omkommo, deribland Vildhussen sjelf, om hvilken det berättas, att han satte sig i en båt för att följa med strömmen till Sundsvall. Vildhussen torde dock möjligen omkommit något senare, enligt en annan berättelse.

Af Ragunda-sjön återsta nu endast de s. k. sjöbottnarne, hvilka bära frodiga grässkördar och ännu gifva anledning till process on eganderätten, men till Döda fallet reser man för att se hura en ödelagd naturens verkstad ser ut, då den öppnar sina portar på vid gafvel. Man har tillräcklig anledning till beundran endast i de många jättegrytorna, hvilkas antal är mycket stort, och af hvilkas former man kan lära, huru ett ihärdigt arbete med ringa medel böjer det hårdaste motstånd, huru vattendroppen med sin tysta kraft urhålkar graniten.

En utförlig skildring om Ragundasjöns och Edsforsens försvinnande finnes uti ett arbete af kyrkoherden J. A. Englund, som bär titeln »Gedungsen» och utkom i Stockholm 1803. En ny upplaga af denna bok skulle bestämdt få åtgång numera, sedan turistintresset väsentligt dragits hit.

Utöfver klyftorua strax intill bråddjupet äro korslöpande gångbanor utlagda, sa att man är i godt tillfälle att kasta en blick öfver det hela.

På en större sten i midtelpartiet läsas namnen Oskar och Therese inhuggna såsom hågkomster af H. M. konungens och h. k. h. hertiginnans af Dalarne besök å skilda tider härstädes.

Vi återvända nu till Bispgården och fortsätta härifrån vår färd till Utanede. Det är en gudomligt vacker färd med de härligaste utsigter ibland åt motsatta strand af elfven och ibland återigen längs hela elffåran med dess höga, nipformade, gröna stränder.

Före affärden från Bispgården bör man dock icke glömma att taga i betraktande den ovanligt sköna och storartade utsigten från den bakom hotellet belägna nipan.

Nämnas bör äfven att namnet Bispgården icke härledes af någon biskoplig grund, ty gården är ursprungligen ett gammalt löjtnantsboställe.

Under vägen passeras Fors kyrka, en fyrkantig, temligen oansealig byggnad från år 1834.

Bland flere vackra landtgårdar, som passeras, framskymtar på norra elfstranden det förtjusande Annedal och från den s. k. Östra Byn erbjudes ett panorama längs elfven, som sträcker sig ända upp öfver Ragundaslätten, sjöbottnarna. Vid Holmsta tager man utaf från stora landsvägen och börjar nedfarten till Utanede.

Från Holmsta härstammar slägten af Edholm. Här bodde nemligen i slutet af 1700-talet kronolänsmannen Mårten Edholm och hans hustru Magdalena Åström, föräldrar till den adliga slägtens stamfader Erik af Edholm, läkare, förste arkiater och adlad af konung Carl Johan 1821. Hofmarskalken Erik Vilhelm af Edholm ärfde adelskapet.

Norr om Holmsta märkes Zachrisberget med ett utsigtstorn, till hvilket leder en c:a 10 minuters brant stig.

Vägen från Holmsta till Utanede, som slingrar sig fram efter en brant på norra elfstranden, är nyanlagd på bekostnad af Fors socken och, om vi ej misstaga oss, med understöd af Indalselfvens flottningsbolag.

Vid

Utanede

eller Edset (Esset), som det äfven kallas, möter oss den nya, eleganta ångaren Liden, hvilken besörjt trafiken härifrån och till Lidens färja sedan 1892.

Invid ångbåtens tilläggningsplats är nu uppfördt ett nytt hus, afsedt att tjenstgöra såsom provisoriskt hotell. Härigenom är beredt den stora fördelen, att turisten kan komma hit från hvilketdera hållet som helst och stanna kvar öfver natten. Matsäck torde man dock i så fall behöfva hafvå med sig.

Stannar man här, har man såväl en afton- som morgonstund på sig och kan under några timmar meta laxöring eller foreller. En strid bäck kommer nemligen rinnande in i elfven härstädes, och i denna är det särdeles godt mete; hvarjemte metning äfven med framgång kan ske i sjelfva forsen, ehuru först något senare på sommaren, bäst under tiden 1 september och midten af oktober månad.

Ångarens ordinarie afgångstid är kl. 11 f. m., så att man kan godt beräkna att hinna ned efter morgontågets ankomst från Sollefteå till Bispgården.

Efter lycklig nedfart å den 1,7 kilometer från landsvägen nyanlagda, branta men intressanta strandvägen efter elfvens norra sida äro vi vid ångaren Lidens anläggningsplats.

Den lilla eleganta ångaren förtjenar vår uppmärksamhet. Den mäter 22,8 mtr i längd, 4,l8 mtr i bredd och är endast 0,64 mtr djupgående. Den är försedd med 2:ne stålpropellrar 0,85 mtr i diameter hvilka äro placerade under botten i akterskeppet uti ett par kanaler af halfeirkelformig sektion. En långskeppssektion genom densamma bildar en våglinie, hvars topp ligger 2.5 centimeter öfver båtens vattenlinie. Motivet härför är att vid gång genom sugning vågen uppstiger under båtens aktre del och uppfyller nämnda kanaler, i följd hvaraf kan användas en större propellerdiameter än båtens djupgående utan att lägsta punkten af propellrarne kommer under köllinien.

Häraf uppstår större snabbhet och tystare gång.

Detta är den första så bygda båt i Sverige och har en hastighet af 10,25 knop med en bränsleförbrukning af blott 28 k.-fot barrved i timmen. Maskinen utvecklar 50 indikerade hästkrafter.

Ångaren har för- samt aktersalong jemte rökhytt och rymligt öfverdäck, der man naturligtvis helst vistas för att oafbrutet följa de städse vexlande strandpartierna.

Det gör ett egendomligt intryck, då den lilla ångaren kastar loss, och maskinen börjar arbeta. Det knakar och skakar i alla fogar, ty det gäller att hålla ångarens kurs oberoende af den strida forsen. Emellertid är det endast några ögonblicks verk och gången blir jemn och stadig, men rorsmannen får ha säkert öga på det framflytande timret, så att icke någon stock smyger sig rakt framför ångaren och hotar att komma under propellern.

Dessa elfvens »lösdrifvare» måste träffas från endera ändan sidvis, då de få sig en puff af förstäfven och fara undan, i annat fall förorsaka de förargelse.

När vi nu sålunda äro i full gång se vi oss omkring.

Stränderna äro här att börja med temligen jemna oeh höja sig upp emot fruktbara slätter här och der på högra sidan. Sedan vi passerat Ormsvedjehällan kommer Lungefallet, der gränsen emellan Jemtland och Medelpad framträder i en rak uthuggning i skogen, hvars linie sträcker sig snedt öfver elfven i nordvestlig riktning.

En mängd små öar eller »ör», som de här benämnas, passeras tätt på hvarandra. Dessa väcka egentligen största upmärksamheten genom de egendomliga namn, som de bära. Flertalet hafva visserligen namn efter stränderna såsom Forstrandsör, Bolunds ör, Hammarör, Ejör m. fl. men en mängd andra namn hafva deremot utan allt tvifvel tillfälligt ursprung, antagligen från flottningsfolkets lif och verksamhet härstädes.

Här resa sig till venster Aftonvardsberget och till höger Sågberget i Indals socken, der vi vid foten af det förstnämnda se Boda tätt bebygda by. Samtidigt framskymtar öfver Kranör, Vestanå gård, (se ill. sid 11), Båthusöarne och Sågören och på högra strand kommer Temtån fram mellan höjderna. Vid dess mynning ligger Boda såg, en af Vifstavarfs bolags äldsta vattensågar, som nu varit nedlagd sedan 1867. Här går ångaren genom en ganska stark fors.

I närheten härstädes har ångaren en brygga att angöra, då passagerare finnas att hemta eller aflemna. Landläggningen är någonting i sitt slag intressant. Ångaren kan nämligen icke såsom i vanliga vatten närma sig bryggan med sakta fart, utan den gör en fullständig helomvändning och går sedan med vanlig fart upp till bryggan emot strömmen, då man får passa på landtrossen och göra fast med mycken raskhet.

På de s. k. ören samlas under flottningstiden vanligen mycket timmer. Lämpligast låter man dessa ligga kvar i det längsta, emedan de på detta sätt tillkomna bråtarne bilda ett slags afledare för det lösa timret och leder det på sidorna. I de flesta fall plockas sedan dessa bråtar lösa med båtshakar eller vanlig flottningsredskap, men stundom antaga de sådana dimensioner, att det vill svårare krafter till för att få bugt med dem. Såsom exempel härpå må nämnas att för några år sedan bildades en timmerbråt på, efter hvad man kunde beräkna, c:a 30,000 timmer, som man ej kunde reda upp annat än genom sprängning med dynamit.

Vi passera vidare Smörnäfholmen, Skogsören, Nackören, Sandklubben och Herbergsören, hvilken senare har sitt namn deraf, att der funnits bostad eller herberge för fiskare från den tid, då här idkades laxfiske för kronans räkning. Fisket var nämligen i denna del af elfven mycket stort och gifvande i forna dagar, och kan man sinnu få höra en mängd olika namn på laxen efter de olika tider, hvarunder den fångats. Numera kommer dock icke synnerligen mycket lax hitupp, beroende dock på om sommaren är tidig, med hög temperatur på vattnet vid kusten, då laxen fort drager sig uppåt elfven för att söka kallare vatten.

Öfver Norrstrandsören presentera sig till höger Jerkvitslebergen, det s. k. Mansberget, som ock kallas Musklippan och på hvars topp finnes en liten sjö eller tjärn. Vid Halfkvillebäcken är en tvärstupande torränna för nedföring af timmer. Till venster ligga öarne Lång-Joncke och Wålören och i venstra strandhöjden märkas spår efter gruftägtsförsök. Här lära nämligen finnas anledning förutsätta tillgång på nickel, silfver och grafit, men i hvad omfång är ännu ej utrönt.

Ett krigsminne.

Midtför Jerkvitsle by märkas Repkäckssten och Askimshällan. I fonden framskymtar en vacker nipbildning, Nipören, i en mindre vik, der Kvarnån flyter ut, och der byn har såg och kvarn för husbehof.

Denna trakt torde vara en af de märkligaste punkterna med dess höga, skogbevuxna stränder och egendomliga strandformationer, vexlande i saftig sommargrönska och matt silfverkantade här och der af de rakliniga, stundom upprättstående sandryggarne.

Vid Jerkvitsle fanns äfven i forna tider ett minne från hårda bardalekar, en skans som anlades pa 167O-talet under kriget med Danmark af d. v. borgmästaren Joh. Ahlander i Sundsvall, hvilken här kommenderade såsom befälhafvare emot anfall från norska gränsen. Lemningarne äro dock numera så godt som alldeles förstörda. En backe v. om Jerkvitsle by bär namnet Likarebacken och antages hafva fått sitt namn deraf, att någon förlikning eller fredsslut der egt rum.

Till venster synes Strandhällan och midt emot denna Möckeledet med tvenne släprälmor, glattslipade af nedforsladt timmer. Midtför Klackhällan afsmalnar elfven betydligt, och sedan man passerat Häringören befinner man sig midt i Kvitsleforsen, der ångaren löper undan med svindlande fart.

Härifrån framskymtar Sillre by, och stränderna erbjuda en mängd vackra nipbildningar. Till venster ligga Tallberget och Sandrisberget, och midt emot på andra stranden är en släprämla Som mäter 670 fot i längd.

Vid Sandrisbergets fot i närheten af

Sillre såg

lägger ångaren på begäran till, och man gör en c:a 20 minuters vacker promenad uppför höjden till det s. k.

Brattfallet,

som är synnerligen förtjusande, och hvilket man numera kan taga i betraktande från en platå, som huggits upp i skogen på lämpligt afstånd å motsatta sidan af det bråddjup, deri fallet störtar ned.

Brattfallet består af 2:ne strida forsar, af hvilka den större med våldsam kraft störtar ned i en jättehåla med yrande skum, under det den mindre ringlar sig fram nedför djupet i behagfulla, smekande rörelser likasom en hvit brudslöja fladdrande för vind men oemotståndligt fängslad vid den gröna myrtenkronan, der den har sitt fäste.

Brattfallet har sitt vatten ifrån Oxsjön, och är dess större eller mindre kraft beroende af vattentillgången, som derjemte ledes i en större flottningsränna förbi fallet.

Detta fall är en af de sevärdaste punkterna efter elfven, och med nödiga uppoffringar skulle platsen utan allt tvifvel blifva af turister eftersökt och vida berömd för sin naturskönhet.

Då ångaren lägger ut från denna plats beträdes genast färden genom

Sillreforsen.

Det bär utför och går med svindlande fart. Det gäller för rorsmannen att spänna sena och nerv, ty ett aldrig så litet fel på kurs kunde här vara ödesdigert. Med denna fart är likväl ångaren ytterst känslig och lättstyrd.

Denna fors har länge varit respektbjudande för sjöfarten, och man trodde till en början, att det var omöjligt komma uppför densamma utan varpning Det ser nog äfven kinkigt ut vid uppgående, då all maskinkraft får sättas till och ångaren skälfver i alla fogar vid ansträngningen, men upp går det på ungefär 10 minuter. När man ser tillbaka på hvirfvelströmmarne måste man erkänna, att ångaren Liden gör all heder åt sina konstruktörer, och måhända är det här lämpligast att erinra om den man, som med berömvärd energi och aldrig svigtande tålamod offrat mycken tid åt lösningen af frågan att göra Indalselfven segelbar så långt som möjligt. Denne man är befälhafvaren å ångaren Turisten kapten Adolf Nordberg, och när en gång turister i mängd, som är att hoppas, taga sin stråkväg genom dessa tjusande nejder, så skall förtjensten af bekvämheten att färdas i första rummet tillerkännas honom. Kapten N. har härvid haft godt stöd ifrån Skönviks bolag.

Sillre gamla såg (se ill. sid. 13), som äfven är nedlagd, var likasom den nyss nämnda Boda såg en af Vifstavarfs äldsta sågar.

Nedom forsen passera vi Sittören till höger, Rödhällan och Kinksten till venster. Härförinnan ses en mindre vik, som bär det egendomliga namnet Tobakshålet. Här gör elfven en betydande krökning emot Klercke, och Lidens kyrka lyser fram majestätiskt från sin höjd i fonden.

Det gör ett märkligt intryck att här se elfven likasom på en gång taga slut med en hög nipa, den s. k. Bodacksmjölan (niporna benämnas här »mjölor») som gränspunkt. Vid nipans fot till venster utrinner Bodacksåan

Flera vackra höjder framträda imponerande såsom Åsberget och Klerokeknölen. Å den förstnämnda ha fnnnits lemningar efter en vårdkase, s. k. »vätte» enligt ortens talesätt.

Vid

Liden

är ångbåtsstation. Här lemna vi ångaren Liden efter omkring 4 timmars färd och gå ombord på ångaren Indalen.

Innan skilsmessan göra vi dock honnör för Lidens befälhavare som välvilligt och uppmärksamt står resenären till tjenst med alla de upplysningar man önskar, rörande elfven och orten.

Å Indalen intager man lämpligast sin middag. Elfven liknar sjön. Den suger, men restaurationen är god och tillfredsställer rimliga anspråk fullt ut.

Ångaren Indalen är likaledes en prydlig flodångare efter amerikanskt system med ett stort hjul i aktern, som drifver den- samma framåt.

Redan före affärden fran Liden kan man från ångarens däck se

Glimårännan

genom hvilken timmer nedsläppes i elfven från en betydande höjd. Denna, en s. k. torränna, är lagd nedför en brant i en längd af 800 meter samt 200 meter i höjd öfver elfvens nivå. Timret, som här nedsläppes, kommer på Österströms jernväg från Gimåns vatten- drag i Jemtland.

För främlingen erbjudes här ett praktfullt skådespel.

Då »släppning» af timmer eger rum, signaleras med valthorn från »blåskojan», en semafor hissas till varning uppe på höjden, och i ett nu kommer den ena »Klampen» efter den andra med hvinande fart utför rännan och flyger ned i vattnet med sådan kraft, att en hög pelare af skum yr högt upp i luften.

Från öfre höjden är en ypperlig utsigt och för den resande, som vill stanna härstädes eller taga vägen åt Österström, finnes såväl bostad som skjuts att få mycket lätt. Naturligtvis reser man bekvämast med jernväg, om tågturerna så lämpa sig.

Glimårännan äfvensom jernvägen och Österström tillhöra Skönviks bolag.

Nedanom Glimån vidgar sig elfven betydligt, och dess stränder antaga något vekare former. Slätterna å ömse sidor äro odlade och tätt bebygda. En mängd gårdar och byar afsticka bjert emot sommargrönskan. Vi hefinna oss här synbarligen i den lifskraftigaste delen af Indalsbygden. Efter hvarandra passeras Åsen, Märrgård, Backe, Öster- och Vesterflygge, Nilsböle, Micksäter, Käfsta m. fl.

Bland dessa må särskildt märkas det nämnda Nilsböle, en hvit gård på en höjd å venstra elfstranden, der biskopen och skalden Frans Michael Franzen på sin tid hade sommarbostad, och der han bland annat diktade en och annan strof om ortens förhållanden, som ännu bevaras i minnet af folket.

Å en liten obetydlig holme, kallad Nilsböleholmen, må nämnas såsom anmärkningsvärdt, att ej mindre än åtta olika trädslag växa och frodas, ehuru den ser ut som ett stenskär.

I fonden framträda inom kort tvenne väldiga bergshöjder Hallstabergen till venster och Vargbergen till höger.

Indals gamla såg (se ill. sid. 18) är anmärkningsvärd såsom Vifstavarfs första anläggning, och med det betecknande namnet Baggböle passeras en plats, der förr varit stora bommar för insamling af timmer. Dessa äro numera flyttade längre ned i elfven.

Rösåsberget är en vacker och allsenlig höjd snedt emot Indals kyrka, hvilken senare man ser endast helt flygtigt i förbifarten.

Vid den s. k.

Käfstanacken

är en kolossal träbro, der ångaren måste fälla skorstenen för att kunna passera. Denna bro kallas äfven Arklobron och leder öfver elfven emellan Kårsta och Arklo byar å landsvägen Sundsvall—Bispgården .

Nedom denna bro vidgar sig elfven men synes grundare och en mängd ör eller holmar sticka fram här och der. Bland de största må nämnas Stenkarsholmen, Länsmansholmen och Lagmansören (se ill. sid. 20). Höjderna omkring hafva fortfarande sitt vördnadsbjudande utseende, omvexlande med tjusande dalgångar, i hvilka odlingen brutit sig fram och visar den ena täcka gården efter den andra inbäddad i sommargrönskan.

Å en fullkomligt kal holme, benämnd Sleköret, der vi endast kunde räkna tvenne gröna växter, lärer den ena af dessa vara en mycket sällsynt växt, men vi ha ännu ej Iyckats utforska af hvad art. I närheten häraf presenterar sig en nipbildning af lika vackra som jätteformade dimensioner och ofvanom densamma reser sig ett högt berg af kal granit.

efter en stunds färd närma vi oss

Svedje timmerbommar,

der timret samlas i kolossala massor och sammanföres i flottar, hvilka man sedan fraktar ned för Bergeforsen och vidare till sina bestämmelseorter, antingen i Berge sorteringsbommar eller, om de redan äro sorterade, till de resp. sågverk, som de tillhöra.

Strax ofvanom bron öfver Bergeforsen lemna vi Indalen, som der har sin tilläggsplats, och den resande har äfven till dess befälhafvare ett skyldigt tack för under färden visad uppmärksamhet.

Vid

Bergeforsen

möter man ångaren Turisten, efter den nu inslagna leden den tredje länken i Indalselfvens kommunikation men egentligen den äldsta och första, en bekvämt och komfortabelt inredd flodågare.

Innan vi gå ombord å denna, fästa vi oss emellertid vid den storartade brobyggnad, som leder öfver nämnda fors. Bron, som består af 3 spann om 53 meters längd och hvars jernöfverbygnad är utförd vid Motala verkstad, är i dess helhet uppförd af ingeniören L. Wessling samt invigd af landshöfdingen m. m. G. Ryding den 3 nov. 1890.

Före brons bygnad gick allmänlla farvägen öfver elfven vid Fjäls färjställe. Underhandlingar om brobygnaden pågingo nära 100 år, då slutligen frågan löstes genom Indalselfvens Flottningskompanis liberala erbjudande att deltaga med l/3-del i kostnaden samt utföra arbetet. Detta senare erbjöd åtskilliga tekniska svårigheter i anseende till elfvens djup och strömhastigheten, hvilken senare måste bekämpas genom att samla isstycken och åstadkomma en tillfrysning nedifrån och upp igenom forsen. På denna riskabla isbrygga fortsattes byggandet af pelarne samtidigt som bron färdignitades och upphällgdes på träställningar. Under vintern måste arbetet fullbordas. En för tidig vårflod skulle eliest kunnat sopa bort alltsammans.

Krigsminnen och ättehögar

finnas äfven i dessa trakter. Vid Lagfors bruk var fordom en skans, och af gamla kyrkoböcker erinras om en mängd årtal under hvilka elfflöden härjat stränderna eller ödeläggande skogseldar rasat.

Indals-elfven såsom flottled.

Vi halfva hittills endast fästat oss vid denna elfs naturskönhet. En blick på dess naturkraft och gagn i arbetets tjenst torde heller icke sakna sitt intresse.

Då vi med ångaren Turisten färdas från dess tilläggsplats möter oss genast på den breda vattenytan en mängd timmerbommar, der det flottade virket uppsamlas och sorteras efter sina olika märken. Hit kommer virket antingen drifvande styckevis eller i stora flottar, hvilka senare sammanförts högre Upp i elfven och nedföras genom forsen. Vanligen skötas dessa af två man, som beherska flotten medelst hvar sin kolossala åra, som är fästad för- och akter-öfver. Ett af de intressantaste nöjell erbjudes här åskådaren, då en dylik flotte går genom den brusande forsen. Det gäller då för de styrande männen att, som man säger, hålla tungan rätt i munnen, ty en obetydlig försummelse kunde här vara ödesdiger nog. Flotten måste styras rätt emellan bropelarne, ty om den törnar emot på något hörn, så är dess öde gifvet; den går sönder och stockarne kastas i våldsamt virrvarr i den starka forsen. Detta händer dock mycket sällan, tack vare flottningsfolkets vana och ornbbliga lugn i kritiska ögonblick. Fall af olyckor hafva likväl förekommit, dervid menniskor omkommit eller underbar räddning inträffat.

Denna betydande flottled omfattar med bifloder en längd af omkring 60 mil, indelad i 30 flottningsdistrikt. Efter hufvudelfven börjar flottingen vid Storsjön i Jemtland. Vid dessa arbeten sysselsättas årligen 1,500 man, deraf c:a 500 vid gallringsbommarne och storflottläggningen vid Löfudden. — Årliga virkesmängden från detta flodområde varierar mellan 2 à 3 millioner block, men har ett år uppgått till 3,5 millioner. För närvarande sorteras här virke till 29 olika egare.

Indalselfvens utlopp i Kringelfjärden är en deltabildning, som ännu en gång leder tanken till Ragundasjöns sänkning. Då vattenmassorna rusade fram här städes sönderskuros elfstränderna på långa sträckor, och jorden med följde såsom fylnadsmateriel samlande sig omkring utloppet. Ång båtstrafiken bidrager nu i sin mån att ytterligare tillföra uppgrundningar genom jord från de lösa stränderna, så att grundet redan...