Indalsälvens gamla namn
Av Algot Hellbom
Ortsnamnssällskapets i Uppsala - Årsskrift 1973

Flera forskare har under årens lopp framlagt teorier rörarnde ett äldre namn för Indalsälven. Det är uppenbart, att i älvens nuvarande namn sockennamnet Indal bildar förled, men de flesta forskare är ense om att älvens ursprungliga namn döljer sig i förleden In-. Ursprungliga namnet skulle då ha varit Inn eller möjligen Inna. Både Inn och Inna förekommer som älvnamn i Norge.

Sockennamnet Indal uppträder redan 1316, då under samma form som nu (in indal)¹. I sin medelpadsbeskrivning 1771 påpekar Hülphers ², att socknens läge i en dal "wisar anledning til dess Namn". Den kände norrlandsforskaren Joh. Nordlander³ lägger i detta sockennamn in betydelsen 'in-i-dalen'. Hugo Pipping ⁴ å sin sida framhåller 1918, att han tvivlar på att förleden kan vara en preposition eller ett som adjektiv brukat adverb, och menar att om Indal verkligen betydde 'dalen inne i landet', borde dess centralbygd ligga betydligt längre upp. Han undrar istället om inte Indalsälvens ursprungligen enkla namn döljer sig i förstavelsen In-, och anser det "i hög grad sannolikt " att formen ursprungligen varit *Im.

Senare forskare har (utom beträffande *Im) anslutit sig till Pippings linje. Så t.ex Erik Hardin ⁵ och Gösta Bucht ⁶.Den sistnämnde tror, att Inna har varit Indalsälvens ursprungliga namn och Bertil Flemström ⁷ anser att ett flodnamn *Inn eller *Inna är sannolikare som förled i sockennamnet än att Indal skulle betyda 'dalen längre in' och dylikt.

Harry Ståhl ⁸ ställer sig tvivlande till tanken, att förleden In- skulle utgöra ett substantiv och återspegla älvens urspungliga namn. Han menar att om så verkligen vore förhållandet skulle man i 1300-talsbeteckningen funna förleden i genitiv, alltså ett *Innardal, resp. *Innodal (till *Inn eller *Inna) men detta är ju inte fallet. I anslutning till denna reflektion presenterar Ståhl också en ny tolkning av sockennamnet Indal, som han anser syfta på en inre dal eller sidodal, nu kallad Kvarndalen, som går förbi Indals kyrka och ned till älven.

Eftersom flretalet forskare tycks vara ense om att Indalsälvens gamla namn är att söka i förleden *In- är det närmast förvånande att ingen svensk ortsnamnsforskare veterligen antytt någon förmodat samband mellan denna förled och gränsmärket ignar sand, såsom det uppträder i den kända norska gränsurkunden från omkring 1273, tryckt och ventilerad i en mångfald vetenskapliga publikationer ⁹ . Redan på 1800-talet har dock den norske ortnamnsforskaren Oluf Rygh ¹⁰ i samband med behandlingen av sockennamnet Enebak (i Akershus fylke) framfört en stilla undran om inte gränsmärket dolde Indalsälvens gamla namn. Rygh återkommer senare till saken i Norske Elvenavne under artikeln *Ign med följande anmärkning: "Jfr Ignarsandr ¹¹ NgL II 491, i Jemtland (mon indeholdende Indalselvens gamle Navn?)." Påpekandet är verkligen intressant och lockar till ett försök att spinna vidare på denna tankegång.

Aktstycket från omkring 1273 är bevarat i en avskrift från början av1300-talet.¹² Det består av sex delar och rör dåvarande gränserna mellan Norge och Sverige. Jämtlandsgränsen mot Ångermanland och Medelpad behandlas utförligast i del 5. Emellertid föreligger ännu ett belägg för detta gränsmärke, nämligen i ett pergamentsbrev från 1482 med väsentligen samma innehåll som del 5 av 1273 års urkund men med gränsmärket återgivet som ingar sandh. ¹³ Båda urkunderna torde för övrigt gå tillbaka på samma källa, nämligen Jämtlands landsskrå, omnämnt 1480 såsom inskrivet i lagboken, vilken ännu 1602 fanns bevarad men som senare tyvärr gått förlorad. ¹⁴ Såväl ignar sand som ingar sandh är fullt utskrivna i handskrifterna. Växlingen gn till ng kan måhända tyda på att n i förlagan ej varit utskrivet utan blott markerats med nasalstreck, och i så fall kan olika tolkning ha erbjudit sig vid avskrivandet. Möjligt är också att enbart ng-ljud avses i bägge fallen. ¹⁵

Flera av de i gränsakterna nämnda råmärkena har inte kunnat lokaliseras, men åtskilliga får dock nu anses som säkra. Bland de säkra är tundr asen, som måste avse Talleråsen (Talleråsberget), knutpunkten för norska Jämtlands gräns mot Medelpad och Ångermanland. ¹⁶ På Thomas Hedræus' Jämtlandskarta 1645, då det jämtländska området just återförenats med Sverige, står "Tunneråsen" ¹⁷ på en punkt som väl stämmer med Tallerås-berget. Ett annat gränsmärke, en "tallås"(Þælli asen mellim stæmnis ok musa sandz) avser berget Klippen på Indalsälvens västra sida i Järkvissle i Liden, vilket Bertil Flemström på ett övertygande sätt påvisat. ¹⁸ Även det därpå följande gränsmärket (vigmundar sand austan at nærda) har kunnat med stor säkerhet placeras. ¹⁹

Mellan tundr asen (Talleråsen) och Þælli asen (Klippen) nämns gränsmärket Ignarsand (ignar sand fiklunini mellim medal pada och fiskabua). ²⁰ En företagen undersökning av äldre kartor, rågångsprotokoll och domböcker²¹ har visat , att Ignarsand låg i själva Indalsälven vid en holme, nu genom uppdämning nivellerad, över vilket länsgränsen efter nyligen företagen revision ännu i dag går fram. Ifrågavarande gränsmärke kallas på kartan 1645 Ignarsandh och på en karta från 1689 Ingensand. ²² I en avskrift av 1482 års landsskråbrev, utförd av Ragunda-prästen Erik Jonsson 29 mars 1592, står det tydligt Ingarsandh.²³ I ett av jämtar och ångermanlänningar uppsatt brev i januari 1602 rörande en tvist om rätta rågången förklaras, att platsen heter Ingersandh (er förkortat).²³ Detta brev eller annan avskrift av landsskråbrevet från 1482 kan på 1600-talet eller senare ha lästs som "Jeg(er)sandh". Faktum är nämligen att gränsmärket i fortsättningen både av jämtar och medelpadingar kallas Jägsand (och Jäge(r)sand, Jäggesand).

Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för alla de rannsakningar som företogs under 1700- och 1800-talen rörande det gamla Ignarsand. Här må blott påpekas, att jämtarna vi lantmäteriförrättning 1740 åberopade "ett gammalt Copie Brev av åhr 1482" som utvisade att gränslinjen gick över "Jägsand neder i Elfwen och därifrån till Opsiön". ²⁴ Vad som är viktigt i detta sammanhang är alltså, att man läst pergamentsbrevets Ingar sandh som "Jägsand". Oavsett om jämtarna hade rätt eller ej beträffande den exakta punkten för gränsmärket, framgår ju klart och tydligt att Ignarsand och Jägsand är samma sak och inte avser två olika ställen. Detta framgår bäst av karta och rågångsprotokoll daterat 23 juli 1740, där såväl den av jämtar utpekade platsen som den av medelpadingar angivna är klart markerade.

Innan vi går vidare i resonemanget, bör vi för jämförelsens skull kasta en blick på utvecklingen av älvnamnet Ljungan. I ett pergamentsbrev från 1412 nämns i denna älv ett fiske kallat oghnaroos, beläget vid Kölsillre i Haverö socken.²⁵ Eftersom slutledens oos betyder '(vattendrags) mynning' (os) och mellanledens -ar är genitivändelse framgår av belägget att ifrågavarande vattendrag hette *Ohgn (Ogn). Till stammen synes ha fogats a (älv), sedan har best art. -n tillagts och resultatet har blivit *Ognan (Ogn-ån). Ett j-ljud har tillkommit i namnets början genom sammansmältning med prepositionen i (jfr "Java" för Ava i Tynderö socken och Juni för äldre Ugnö vid Njurunda-kusten). En del forskare, t. ex. Nordlander och med honom Hellquist, vill förresten sätta Ugnö i samband med älvnamnet Ljungan.²⁶ I en handskrift från 1570-talet omtalas "Jågnen" och "Jågnan" som "löper til en by som heter Jångdalen liggiandes vtj Hede sochn". ²⁷ Slutligen har någon skrivare kanske satt ordet i samband med ljung och så småningom "rättat" j-ljudet till lj, likaså o till u, och resultatet har blivit Ljungan. Märk i detta sammanhang ord i medelpadska mål, där u uppträder som o t.ex. tong (tung), ong (ung), longn (lugn).

Andra namn på Ljungan under 1500-talet och senare är: Tuna älv eller Dimdals älv (sträckan genom Tuna socken i Medelpad). i Hälsingelagen talas om Nyurunz a, och på förutnämnda karta från 1645 kallaas Ljungan ända uppe i Borgsjö för "Niuran Fluvius", medan älven i Jämtland-Härjedalen på samma karta benämnes Jångnan (1646 Jongan, 1686 Junga och Liugna. 1689 Liugna).²⁸

På samma sätt som vi ur oghnar-oos (*Oghns mynning) får fram ett *Ogn=Ljungans ursprungliga namn, erhåller vi ur belägget ignar-sand (*Igns sand) ett *Ign, som då kunde utgöra Indalsälvens gamla namn.

Indalsälven kallas i ett pergamentsbrev från 1324 för indalsaa,²⁹ och i Hälsingelagen från ungefär samma tid står Jndalz a. ³⁰ Detta skulle typa på att det gamla namnet på älven redan då kommit ur bruk. Så behöver emellertid ej vara fallet; blott att älven då bland annat kallades för "Indalsån". Vi har sett hur flodnamnet Ljungan utvecklats från *Ogn och bevarats till våra dagar. Detta hindrar emellertid inte att älven redan i början av 1300-talet kallades "Njurundaån", och senare har älven som nyss påpekats även haft andra lokala namn. Älven har alltså haft namn efter den bygd , genom vilken den passerat. På samma sätt har det förhållit sig med Indalsälven. Vi känner några av dess "bygdenamn" från kartor och andra källor: Jämtån, Litsälven, Ragundaån, Forsälven (i Jämtland),³¹ och i Medelpad Lidsälven 1749 i samband med en gränsrannsakning. ³² Nybildningen Indalsälven (lokalt Indalsån) av Indal, centralbygden vid dess nedre lopp, har med tiden blivit det i officiella sammanhang slutgiliga namnet på älven och dess ursprungliga namna har helt fallit i glömska.

Man frågar sig nu om det är sannolikt eller möjlig att ett förutsatt *Ign återspeglar sig i förleden i sockennamnet Indal. Beläggen från början av 1300-talet har ju inte förleden i genitiv, vilket man elnligt Ståhls påpekande borde vänta sig om förleden var ett substantiv (=älvens namn). Låt oss emellertid se på utvecklingen i ett par likartade fall på norskt område. Hos Oluf Rygh, Norske Gaardnavne³³, inhämtas följande.

I Stadsbygdens härad i Søndre Trondheims fylke finns ett Ingdalen. Genom Ingdalen går en älv, vars namn anses ha varit Ing eller Ingr. Ett medeltida belägg för Ingdalen är Ingadalr, sedan Ingedal, Ingedall och Engdall (1590). Därefter Indall (1630), Over Indahl, Neder Indahl (1723). Här har alltså Ing- övergått till In(n)- om än rätt sent.

Enebak, socken och härad i Akershus fylke, kallades tidigast Ignarbakka, senare Innabakka (1429), Eynebacke (1519) och Enneback (1520). Socknen har även kallats Ignadalr (1346), Ignardals, Ignadals sokn (1410). Härtill har utgivaren fogat följande anmärkning:

"Ing maa her være Elvenavn. Der findes Spor til dette Elvenavn paa et Par andre Steder; det maa ligge til Grund for Navnet Indfjorden i Romsdalen (se Sproglig-historiska Studier, tilegnede Prof. C. R. Unger, S. 55), och vi have det vitsnok ogsaa i Ignar sandr paa Grænsen mellem Jemtland og Medelpad (NgL. II 491)."

Utvecklingen av Enebak visar således en övergång av gn tin n (n), och formen Ignardalr svarar direkt mot vårt Ignarsand. För övrigt uppvisar ju åtskilliga svenska ord assimilation eller övergång av gn och ng till n, exempelvis inte (av äldre ingte), igen (isl. i gegn).

Undersökningen har alltså givit vid handen att det medeltida gränsmärket Ignarsand (eller Ingarsand) låg i Indalsälven och att *Ign eller *Ing av denna anledningen sannolikt utgör Indalsälvens gamla namn. Vattendrag som kallats Ign och Ing (Ingr) har påträffats på norskt område. Övergång till In(n) är också påvisad.

Eftersom egentliga sammansättningar (med förled i stamform) likaväl som oegentliga (isht de med substantivistisk förled i genitiv) båda är uråldriga ordbildningstyper i vårt språk, bör man väl kunna tänka sig, att älvnamnet *Ign utgör oböjd förled i sockennamnet Indal och då n och d bildas med samma tungställning, bör man också kunna förutsätta att förledens ställning framför d i efterleden påskyndat assimilationen eller övergång till nn, så att denna varit genomförd redan vid 1300-talets början.

Summary

Algot Hellbom: The Old Name of the River Indalsälven

Scholars hav now and then put forward theories about an older name of the river Indalsälven in the north och Sweden. The present name of the river was obviously formed from the parish-name Indal, the main settled district along the lower course of the river, but most scholars assume tha the original name of the river is hidden in the first element of the parish-name.

In the present article the author calls attention to the name of an old boundary mark, ignar sand, which is found in a fourteenth-century copy of a document from about 1273 and which occurs as ingar sandh in a parchment deed from 1482. He also shows that this boundary mark was situated at the southern point of an islet in the middle of the river Indalsälven, exactly where the county boundary still crosses the rivre between the provinces of Jämtland and Medelpad.

Since the -ar in the first element of the boundary mark is an old genitive ending, only the stem ign remains (or ing), which would thus be the original name of the river. In the author's opinion the parish-name Indal was formed from this river-name. The first element developed the form In(n)- through assimilation on account of the consonant cluster and influence of the following d. This assimilation appears to have been completed in the early fourteenth century, judging by the oldes written evidence. The parish-name, in its turn, gave riste to a new formation, Indals-a ('the Indal river'), which eventually became the predominant name of the river, whereas the old name *Ign was forgotten.

The author points out similar development of river-names and parish-names in Norway. The formation of the parish-name Indal need not have taken place via a form *Ignardal, but rather through direct stem composition, *Igndal>Inndal (spelt Indal).

1)I avskrift från 1344. Sv dip. nr 2043
2) Medelpad s 93
3) Vitterhet, Historie och Antiqvitets Akademiens månadsblad 1896, s 95 f.
4) Finländska ortsnamn, s 39-40
5) Sydsv. ortsnamnssällsk. årsskr. 1935-36 s 7
6) I festskrift till Erik Modin, s 49
7) I Medelpad - drag ur bygdens historia (1959, s 108)
8)Namn och bygd 54, 1966, s 1 ff.
9) Se t.ex. Sveriges traktater med främmande magter I (1877) nr 120 isht s 245 f och kommentar
10)Norske Gaardnavne, del 2 s 209 f
11) Uppslagsform, hämtad ur registerbandet till Norges gamle Love, där ortnamn ohc gränsmärken är normaliserade ( givits nominativform)
12) Det Arnamagnæanske Institut, Köpenhamn, Cod.114 qv.a.
13) Perg.-brev dat Sunne(Swndis)15 maj 1482, Riksarkivet
14) "I förwarningh i Jemptelandh vdj deris Landzkisto" (Riksarkivet, Danica 369. Strödda gränshandlingar. Sverige söder om Lappland mot Norge. 1500- och 1600-talen).
15) Se A. Noreen, Altschwedishe Grammatik (1904), s 227, § 294.2.
16) M. Hamnström i ARkiv för norrl. hembygdsforskn. 1919, 1-2.39.
17) KrA, Sveriges topografiska kartor, X:1 "Geographica Delineatio öfwer Jempteland och Herredalarne".
18) OUÅ 1958, s 3f.
19) C. Lindberg i Jämten 1934, s 177 ff
20) Med "medal pada" kan här möjligen avses "Medelpads fisklun". Ett kronofiske kallat Över(ste)fiske nämns i början av 1500-talet. Det låg i Indalsälven ca 3 km söder om nuvarande länsgränsen.
21) Bl a LSA, karta X 30, Liden 4 4-5, Häradstingsprotokoll för Ragunda(RA. Renov. domböcker för Jämtl. län. vol 35 §2). Om dagens gräns se Ekon. karta över Sverige 1:10 000, 18 G Håsjö 5 i.
22) LSA, karta X 10
23) RA, Danica, vol 369
24) LSA, karta X 30 Liden 4:1
25) Perg.-brev i UUB, Sv. dipl.nr1653
26) E. Hellquist, Sv etym. ordbok, art Ljungan
27) Bergsjö-prästen Per Stigssons beskrivning av Ljungan och Indalsälven (Kammararkivet, Strödda kamerala handl., vol 61) Se även Joh Nordlander i Ymer 1912 häft 3 s 302 eller R Gothe, Medelpads finnmarker (1945) s 18
28)Kartor: KrA Topogr. karta X:3 och LSA, Länskartor V 10 och Y 8
29) Avskrift från 1344. Sv dipl nr 2471
30) Byalagsbalken, flock 18. Se Schlyter, Samling av Sweriges Gamla Lagar 6 s 80
31) LSA, karta X 30 Liden 4:1 och 4:3
32) LSA, karta X 30 Liden 4:2
33) Del 14 (1901), s 123, resp del 2 (1898/ s 209 f