Indals såg
Av: Ernest Annell

Där Kvarnån, som i sitt nedre lopp genomflyter prästbolets ägor, utfaller i Indalsälven, i den vildvuxet vackra Kvarndalen, har Vivstavarvs aktiebolag än idag en vattendriven cirkelsåg. Under några veckor på högsommaren förekommer även nu sågning där, husbehovsvirke till någon hemmansägare, vilken fortfarande anser det ekonomiskt att utnyttja en förmån, som stipulerades för 150 år sedan eller virke för reparation å bolagets egna fastigheter inom kommunen. Dock är det väl bara en tidsfråga när även den sista byggnaden på denna historiska plats försvinner. Nu är cirkelsågen, som monteras upp på gårdsplanen, den smidigare hjälpredan. Kraften ge vattenfallen fortfarande men den transporteras nu hem till gården per tråd. Före denna på sin tid högmoderna cirkelsåg i Kvarndalen fanns en mycket effektiv och efter den tidens förhållanden tidsenlig turbindriven såg med två ramar och kantverk. Men den ännu äldre anläggningen med sina vidlyftiga byggnationer och timmermagasin, båthus med roddbåtsflotta för bärgning av timmer och transport av material, egen smedja, bostäder för fast anställd personal, och högt på en nipa med en oförliknelig utsikt över älven herrgården, vilken än i dag har kvar något av de gamla bruksbyggnadernas patina hur såg denna ut? »...... en finbladig Sågeqvarn med fyra ramar afdelt uti 2:ne såginrättningar hwardera af 2:ne ramar den ena straxt ofvanföre den andra ...... ».

Att här var platsen för Indals enda industri, det veta vi denna uppstod, hur grunden lades, vill jag här på grundval av gamla dokument försöka beskriva. Skulle denna beskrivning bli en början till Indals Sågs historia, ha vi främst att tacka disponenten 0. Norman, Kubikenborg, för såväl urkundsmaterial som för ett alltid levande intresse för hembygden. Närmaste anledningen till planerna på en finbladig såg i Indal synes vara en katastrof, säkerligen en ovanligt kraftig vårflod, som spolierade Sillre sågverk. I ansökningshandlingarna talas om »den stora olyckshändelsen 1782, som genom en hiskelig vattuskärning förstörde Sillre finbladiga Sågwärk i Lidens socken 2 3/4 mil ofvanföre Indahls Präste å belägit ......». Samma intressenter, som nu underhandla om vattenfallen i Kvarndalen, voro nämligen ägare till Sillresågen. Efter katastrofen synes man icke ha reflekterat på att bygga på samma plats, men motiveringen härför förefa]ler icke helt övertygande. » och sågbyggaren Hindric Drake, på tilfrågan, berättade, at sågstäl let uti Sillre hade genom vattuskärningen 1782 blifwit i alla afseenden onyttigt »

Denna uppfattning vederlägges av att även Sillresågen byggdes upp på nytt några år längre fram i tiden; om på samma plats eller en ny sådan är ej känt, men samma vatten, Kvarnån i Sillre, försåg tydligen båda med kraft. Den verkliga orsaken till förflyttning var med all sannolikhet svårigheten med flottningen av de färdiga produkterna, bräder och plank att om möjligt förlägga sågen närmare kusten var nog ett önskemål redan nu. Som bevis för att denna slutledning är berättigad kan anföras att man på mellantiden 1782—1789, sedan de första underhandlingarna om Präste-ån strandat, byggde en såg i Berge, Timrå. Detta mer än djärva försök att utnyttja vatten som drivkraft utföll dock mindre lyckligt och förhandlingar om Präste-ån, även kallad Kyrkån, upptogos på nytt. Jag har ansett för större klarhets skull detta inpass om sågen i Bergeforsen nödvändigt, då de agerande personerna i inlagorna ibland kallas Berge Sågverks intressenter, en annan gång intressenterna för Sillre Sågverk. Förhandlingarna mellan myndigheter, intressenter och berörda socknars ombud fördes också denna för Indal historiska vecka i juli 1789 både i Timrå och Indal. Vi gå alltså direkt till protokollen. På den tidens tunga och ordrika språk ge dessa en målande beskrivning över vilka svårigheter sågverksindustrins grundläggare hade att övervinna, men också hur påpassligt man å ömse sidor bevarade sina intressen. Dock förefaller det som hade den knipsluge prästen helt förbisett hur denna industri vid Indalsälven skulle komma att helt ödelägga prästbolets givande laxfiske vid samma strand ty om fisket finns ej ett ord nämnt i någon av inlagorna för att icke personerna skola helt drunkna i ordrikedomen handlingens röda tråd gå förlorad, har jag endast sparsamt använt mig av direkta citat, men där egna funderingar följande formuleringar fyller ut texten, är det fortfarande protokollen som lämnat materialet. Följande praktfulla kanslitjänstemännens förmåga att producera långa meningar förjänar att stå som inledning.

»År 1789 den 11 julii företogs, så väl den av Konungens Befallningshafvande, i följe af Kongl. Maj:ts och Riksens Höglofl. Kammar Collegii bref under den 21 November 1788 förordnade nya skatteläggningen öfver den i Indahls kyrko- och prästegårds ström anlagda grofbladiga sågqvarnen, som den af wällofl. Landshöfdinge Embetet den 16 februari inneå till Härnösands Rätten förvista undersökningen, huruvida Herr Mathescos Leektoren vid Kongl. Gymnasium i Härnösand Högälde Per Helzén efter dess ansökning å egna och samteliga öfriga Berge Sågwärks delägares vägnar, som måtte tillåtas at med prästgårds innehafvarnes bifall i berörda ström till prästebordets fördel anlägga finbladig såg med tvenne ramar till upskärande af en del sågtimmer, som förut så kallade Sillre nu Berge Sågwärks Interessenter genom Höglofl. Kongl. Kammar- och Commerce Collegiernas privilegier under den 1 Juni 1756 vunnit rättighet at ifrån Jämtelands skatteskogar sig tillhandla och nyttja. Och som denna uti Indahls präste å sökta sågbyggnad, enligt ansökningen skulle förenas med Berge finbladiga Sågwärk, blev därföre även nu i stöd af ofvan åberopade förordnande skattläggning å den sednare företagen hvid dessa förrättningar och uppå förut skjedda kundgiörelser af predikstolarne i angränsande församlingar instälte sig icke allenast innehafvaren af berörda grofbladiga sågwärk i Prästeån kyrkoherden välärevördig och höglärde herr magister Anders Gö- ran Oldberg samt sökanden herr Lector Helzén, utan ock å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar efter Konungens Befall- ningshafvandes ordres under den andra i denna månad Kronolänsmannen välaktad Eric Dahlström, Ven. Consistorii full- mäktig prosten och kyrkoherden i Tuna församling högvördige och höglärde herr magister Eric Johan Dillner uppå Ven. Con- sistorii förordnande under den 23 nästförmälda Juni tillika med sågbyggaren Hindrie Drake och en stor del af Indahls socken- män jämte några deras befullmäktigade.»- - -

Som synes var det en representativ församling vid sammanträdet ifråga, vilket troligen hölls i Indals sockenstuga, ty längre fram i protokollet heter det: »I anledning af företedda handlingar, som vid varje målsföretagande uplästes, skådades och beskrefs först ofvanberörda gamla sågbyggnad ». Denna ut syning av den »Grofbladiga Sågeqwarnen» är detaljrik och intressant nog, men då utrymmet ej tillåter alltför vidlyftiga utflykter gör jag här en resumé. Sågbyggnaden hade icke skadats vid vattenkatastrofen 1782 men befanns vara i minst sagt bristfälligt skick, »merendels förfallen och långrännan obruklig .» och ansenliga förbättringar eller rent av nybyggnad sattes ifråga, men för en årlig sågning av 48 tolfter bräder ansåg man detta mindre ekonomiskt och rekommenderade tydligen hos kyrkoherden intressenternas förslag till bygge: en finbladig såg med trenne ramar. Den gode sågbyggaren Hindrie Drake förefaller att ha varit tveksam beträffande antalet ramar i den nya sågen. Att denna icke blev den ursprungligen planerade med fyra ramar i två såginrättningar »den ena straxt ofvanföre den andra », framgår av Syne Rättens betänkande, som för sin del finner skäligt jämte stadfästelse å merberörda avhandling om sågstället, nu mera i ödmjukhet tillstyrka den första finbladiga sågens anläggande uti ovannämnda Kyrko- eller Präste-å med tvenne ramar. Huruvida sammanträden och överläggningar med olika berörda parter pågingo oavbrutet under en veckas tid (11—18 juli) framgår ej av protokollen, men med kännedom om frågans omfång och betydelse - grundläggandet av en ny industri - förefaller detta icke osannolikt. Underhandlingar om strandrätt i Indalsälven för bommars anläggande, arrende eller köp av mark för sågplatsens utvidgande, undersökning av vattenförhållandena och möjligheterna att bygga vad man kallar hålldammar, detta och mycket annat stod på dagordningen. En vecka förefaller att vara kort tid, men det väsentliga rymmes dock inom ovan nämnda data. Då hade man också hunnit med att grundligt studera och beskriva Berge finbladiga sågverk, och Syne Rättens betänkande är dagtecknat Berge den 18 julii 1789 Kontraktet mellan kyrkoherden höglärde herr Anders Görar Oldberg och intressenterna för Berge Sågverk, representerade av Lectoren högädle herr Per Helzén, upprättades i Indal den 16 juli 1789 och förefaller att i alla stycken vara till »Präste bordets fördel», som vid sammanträdet med eftertryck fram hölls.

1 ) Byggnaden bör uppföras med det allra första och betalas då på en gång till kyrkoherde Oldberg 200 RD.r specie för den å stället varande grovbladiga sågen, vilken med full dispositionsrätt överlämnas.

2) Pastor i Indal äger framgent rättighet att fritt vid finbladiga sågen uppskära 48 tolfter bräder, av timmer från pastoratets skogar. Arvoden till sagkarlarna lika med vad intressenterna betala.

3) Eger pastor att av Sågverket årligen sorn pastoralier uppbära 2 RD:r specie utom arbetsfolkets präst, påsk måls pen- ningar; har och frihet att avhämta 30 tolfter goda sågbakar till tak och täckning, samt alla odugliga bakar till vedbrand, så mycket han åstundar och med eget folk under sågningen låter från sågen avskaffa och för sitt behov uppstapla.

Detta var i sammandrag villkoren från kyrkoherdens sida. Om sågplatsen finns i kontraktet utförliga bestämmelser, och att gränserna för denna respekteras lägges vikt vid; naturligt nog, ty på ömse sidor om bäcken och Kvarndalen ligger prästbolets värdefullaste inägojord. Vid 3 RD:r vite i varje särskilt fall är intrång förbjudet. Att prästens vedfråga spelar en framträdande roll vid uppgörelsen är tydligt, men motiveringen, vedbrist på pastoratets skogar, förefaller oss kuriös.

I det protokoll, vi nu närmast syssla med, står ordagrant följande: »Sluteligen yttrade sig tilförordnade Krono- och Consistorii Fullmäktige, att de så mycket mindre hade något emot den sökta finbladiga såganläggningen på anförda sätt som Prästebords innehafvaren härigenom emot uplåtande af en för honom föga betydelig plats, icke allenast utan kostnad på sågs underhållande o. s. v jämte andra förmoner niuter en fördelaktig tilgång uppå wedbrand igenom en myckenhet wid sågen fallande blott därtil tjenliga bakar och hwilken tilgång af bränsle de ansett så mycket förmonligare som Indals Prästebols skog til detta oundgängliga behov är otilräckelig.»

Men även »Indahls sockenmän och deras befullmäktgiade» höllo sig framme vid denna historiska uppgörelse. Sedan man talat om sågverket som blivande nyttigt för såväl prästbolets innehavare som socknen framfördes ett önskemål, eller, som det står på papperet, påstodo dessa, att erforderliga bräder till kyrkan och klockstapeln måtte sockenmännen tillåtas därvid uppskära emot samma arvode som pastor uti ovan intagna kontrakt är berättigad jämte nödigt virke till prästgårdsbyggnad emot betalning, som den andra erlägga samt till enskilt behov några stockar få uppsåga. Denna sista anhållan förefaller anspråkslös men är i sin vaga formulering också förrädisk. Både det ena och det andra beviljades emellertid å intressenternas vägnar av lektor Helzén; måhända ansåg han dessa saker som mindre viktiga detaljer bland allt som nu skulle förhandlas om och göras upp. De befullmäktigade ombuden för Indals sockenmän framträdde dock ännu en gång. Det talas nu om sockenmännens anhållan, att bönderna uti Indals socken måtte äga förmåns- rätt till dagsverken vid sågen mot lika pris, »som andra främmande eljest skulle bestås, samt obehindrat få nyttja qwarnvattnet uti Präste åhn til deras där belägne miöl kwarnar». Innan vi lämna sockenmännen, vilka tydligen skickligt och påpassligt bevakade sina intressen, kan det var värt att nämna den enda namngivna bonden vid dessa överläggningar. Nils Larsson från Hallsta äskade hjälp av såglaget, om det skulle visa sig att hans miölqwarn komme att lida skada genom sågdammens förlängning uppströms. Om sågkarlarna skulle draga kvarnstenarna eller flytta nämnda kvarn framgår icke av formuleringen: »at i händelse af skada, ärhålla någon hjälp av såglaget, som af Lector Helzèn beviljades».

»Sedan denna skrift så af Herr Kyrkoherden Oldberg Som å såginteressenternas wägnar af Lector Helzén war ärkänd, skådades ytterligare stället och platsen för finbladiga sågen och dess angelägenheter. Efter sågbyggaren Drakes anvisning kom mer dess dam at anläggas litet längre up i strömmen än gamla grofbladiga sågrännan emellan tvenne stora stenar til des mera styrka, bliwandes 25 alnar lång ...... Ifrån denna dam skall vatturännan ungefärligen 67 ½ al. sträcka sig till nya såghuset öster om det gamla och uppkommer af denna sträckning ett fall af tio alnars höjd. För nya såghuset af 28 alnars längd och 15 alnars bredd äskar någon bortsprängning af en i vägen liggande stor hälla, hwar östanföre et i sednare tider anlagt qwarnhus fanns, som Herr Kyrkoherden Oldberg berätta de icke vara kjent med annat vilkor än qwarblifva til dess bortflyttning fordrades och hwilken nu icke bestrides.» Samma öde tillämnades två skvaltkvarnar högre upp efter bäcken, vilka stodo i vägen för den förlängda rännan och dammen.

Att den del av Kvarnån, nu kallad holmen eller holmarna, som ligger inom det av prästgården inhägnade området, en gång varit besparingsdamm för Indals Såg torde ingen nu levande indalsbo ha något minne av. Platsen ger än i dag intryck av gammal sjöbotten med för sådan typiska vattenväxter, men orsaken härtill är det väl ej mången som funderat över. »Den i kontraktet nämnda lägenhet til dam uppe vid landsvägsbron och prästegården, såsom hwarmed öfwer natten tilflytande watn skulle kunna innehållas, besågs och fans til detta ändamål lämpelig ....»

Bestämmelsen i denna detalj har följande lydelse »Interessenterna lemnas ock tillstånd till damfästen vid och ofwanföre sågen at hålla dam för tilflytande wattens besparing vid landsvägsbron utanföre prästegården, dock at watten där ej qwarhålles öfwer halft annat dygn eller sådan updämning hwaraf prästebolets ägor, Häre by, som här tilstöter, landsvägen eller något annat tager skada.» Den del av Kvarnån, som än i dag heter Bjällsta-Sågdammen, besöktes icke och är ej heller nämnd. Detta kan synas egendomligt, då dämningsmöjligheterna på denna plats äro långt större än vid landsvägen. Förklaringen kan ej gärna vara någon annan än att Bjällsta Grovbladiga Såg med dammbyggnad var i gott skick och nyttjades. Vi förflytta oss nu till det vatten, där Prästån eller som den också kallas Kyrkoån upprinner, Bjässjön.

Här kan åter en liten parentes vara på sin plats. Den som skriver detta har i något gammalt fastebrev sett namnet Bjässjöån. Att en bäck eller å ståtar med många olika och tydligen vedertagna namn är ovanligt. Någon förklaring av saken skall jag icke ge mig in på. Den frågan överlämnas benäget till den ärade läsaren, ty nu går vår vandring vidare mot Indals största insjö, Bjässjön, och platsen för den verkliga hålldammen. Här bestämmer Hängsta byamän. Intressant är uppgiften att damm- byggnad redan fanns vid sjöns utlopp. Ägarna till denna (var det Bjällsta Sågs intressenter?) hade ingen erinran att göra mot nybygge! Hängsta byamän samtyckte »mot den af Herr Lector Helzén beviljadt förtjenst wid Damens byggande samt en half tunna salt årligen». Vid uppgörelsen med Tommings by kom, dock icke herr lectorn så lindrigt undan. Myrslåtternasskörd var inget nödfoder på 1700-talet. Aktstycket ifråga bör vara av intresse för den hemmansägare i denna, vilken förlagt kontraktet men fortfarande uppbär den stipulerande ersättningen. »Tommings byamän, hwilka af den upddämning som kommer at skje på deras myrslotte, sade sig icke bestida denna dam men äskade till ärsättning en och ½ tunna salt årligen at sig mellan fördela jämte förmons rätt till förtjenst wid wärket, hwaremot Herr Lectoren å Interessenternas wägnar utom sådan förmons rätt erböd i årlig afgift til dem utaf wärdet en tunna salt; och skulle denna öfwerenskomme särskilt närmare slutas, men updämning å Tommings ägor genom berörda dam anses bewiljad, dock med den tilläggning å Byamännens sida, at wid den ofwanföre deras skog belägne sjöar som i samma ström hafwa utlopp: damar, där sådant beqwämligen och utan mycken kostnad kunde wärkställas, blefwe anlagde och wattnet därmedelst kvarhållas ofwanföre, på det updämmningen å Tomming mark ej måtte blifwa för mycket beswärlig» Här är möjligen fråga om Rönsjön, Bäcktjärn och Loningssjöarna - inga namn nämnas - och huruvida dessa besparingdammar någonsin blevo byggda är likaledes osäkert. Blev vattentillgången för den nya sågen, vilken skulle hållas igång oavbrutet hela sommaren, tillräcklig, då förföll säkerligen denna plan på dämning av Bjässjöns tillflöden. Hur Ordnades då mellanhavandet med Tommings byamän? Ty kvar stod dessa: »Hemmans ägarne som ofwanföre Tomming hafwa sina skogstrakter samtyckte detta, utan någon betingad afgift för dylika besparing damar, äfwen som Herr Lectoren förklarade sig ej wilja mot sådan dambyggnad erinra, då han finge tillfälle at se och ärfara belägenheten och angelägenheten af dam». Härmed avslutas förhandlingarna om vattenrätt för Prästeåhn och Bjässjön med tillflöden. En säkerligen, med tankem på de många vid denna uppgörelse berörda parterna, ansträngande dag var till ända, och belåtenheten över ett välgjort arbete, som vi hoppas, ömsesidig.

En av hörnstenarna för det blivande sågbygget kan man kalla denna överenskommelse. Energiskt och målmedvetet sammanfogades de många delarna till ett samverkande helt. Att grunden lades fast och säker veta vi, ty än i dag bestämmer lektor Helzéns arvtagare, Wifstavarvs bolag, över den stora nyckeln till dörren för dammen vid Bjässjön, där dammluckorna nu döljas av ett massivt granitvalv.

~ * ~

På en nipa öster om sågbyggnaden med en praktfull utsikt över älven ligger än i dag Indals Sågs gamla herrgård. Gården tillämnas samma öde som den betydligt yngre men ännu skröpligare sågen. I motsats till sågbyggnaden är herrgården aldrig ombyggd, ännu mindre moderniserad, varför ett för Indal mycket värdefullt stycke kulturhistoria med denna försvinner. Eller finns ännu möjlighet att i elfte timmen göra något för denna 150 år gamla trotjänare?

Den obeskrivligt vackra tavlan över Indalsälven från denna utsiktspunkt har tjusat mången, och ändå skulle denna komma att helt ställas i skuggan, om originalet från tiden före Ragundakatastrofen på nytt framträdde för vårt öga. Hur såg då älven ut här, när synemännen sommaren 1789 undersökte »beqwämeliga lägenheter för timmerinsamlingen?»

I en bok, kallad Gedungsen, om Ragundakatastrofen 1796, när Indalsälven bröt sig ny fåra förbi Edsforsen, Ragundasjön tömdes på några timmar och förödelsen efter älvens dalgång var fruktansvärd, omtalas att Indahls Grofbladiga Sågeqwarn trots sitt utsatta läge skonades, men att två där utanför liggande holmar rycktes loss och följde med den våldsamma floden. Denna uppgift är värdefull ur två synpunkter. Den första och viktigaste är, att här funnits holmar i detta vatten; den andra är att vi till och med kan någorlunda bestämma läget för dessa: vattnet mellan stranden för Säters notvarp i söder och av sågbolaget disponerad strand i norr. Men flera holmar nämnas. och innan vi våga oss på ett så djärvt experiment som att ange platsen för den ena eller den andra, bjuder oss försiktigheten att taga del av följande. När sågintressenterna förvärvade strandrätt för byggande av timmermagasin i Indalsälven, talas om holmarna utanför Höge och Stige strand, av vilka Bjällstaholmen är den yttersta. Äro holmarna utanför Indals Såg, som talas om i boken Gedungsen. de samma som dessa utanför Höge och Stige strand? Efter bommens byggande, där holmarna utnyttjades som stödjepunkter, kommo dessa på visst sätt inom sågens område, även om gränsen för sågplatsen icke sträckte sig så långt åt väster. Uttrycket »tvenne holmar därutanför» däru kan då åsyfta just dessa nämnda på Höge och Stige strand.

Men en förhastad slutsats är här icke på sin plats. Vad som fanns kvar vid synen 1796 finns icke kvar i dag. Den som känner Indalsälven vet, att denna underminering av stränder med påföljande skärningar oavbrutet pågår. Den förstörelse som påbörjades 1796 kan tio års islossning och vårflod ha fullbordat. Ingenting talar emot det antagandet att flera holmar funnos än dessa vid Höge, Stige och Bjällsta. I Säters notvarp finns ett vid lågvatten synligt stengrund - klubb säger man här, i Liden stenöhr. -Hur såg detta grund ut för 100 år sedan? Men vi börja vår undersökning med den enda namngivna holmen. Från udden vid Kvarnåns utlopp och sågplatsen, där massiva stenkistor än i dag vittna om Indals sågs storhetstid, omkring 1.000 alnar västerut låg Bjällsta-holmen. Vi förflytta oss alltså till den del av älven som äges av Bjällsta by. Här ligger Linön och på denna hade Bjällsta byamän fordom ett givande laxfiske. Platsen för notstugan kan än i dag skönjas. Linön är, åtminstone med det utseende älven nu har, icke ens någon ö annat än vid högvatten, men möjligen kan ändå med Bjällsta-holmen denna åsyftas? Stenkistor - stenkar säger masn här - finns flera på denna plats; vilka av dessa som byggts för fisket och vilka som tillhörde bommen är svårt att avgöra. Ön är med säkerhet ett ålderdomligt namn och ingen av våra gamla kan påminna sig att den benämnts Bjällsta-holmen. Jämfört med de många vedertagna namnen på Kvarnån är dock detta ingalunda uteslutet. Men å andra sidan, är det antagandet alltför djärvt att på Bjällsta område funnits även en holme med denna bys namn? Nej. Det kan knappast ha varit fråga om Linön, när man talar om att älvens största bredd och djup är på södra sidan av berörda holmar.

75—100 meter i sydlig respektive sydvästlig riktning från Linön finnas vid lågvatten skönjbara stengrund, stenklubbar, kän- da av dragfiskaren. Har Bjällsta-holmen legat på någon av dessa platser? En av våra fiskare har berättat att inom Stige område 100 meter från stranden finns en stenklubb, där laxen nappar. Är detta platsen för en av holmarna? Och slutligen upptäcktes för några år sedan vid ovanligt lågt vattenstånd resterna av en stenkista 60-70 meter från Höge bys strand. Har en av holmarna legat här? Dessa frågor komma aldrig att bli besvarade och icke heller den om hur dessa holmar sågo ut. Vi få nöja oss med att konstatera att på det begränsade område av Indalsälven, vi här talat om, fanns före 1796 tre eller möjligen också fem holmar utspridda. Om vi därtill tänker oss de söndertrasade stränderna borta, de nu kala grå, brant stupande niporna skogklädda eller gräsbevuxna och i terassform övergående till den naturliga avslutningen i strand, som man kan få se vid andra älvar, då blir bilden en annan än den vi i nutiden se. De mest otillgängliga, ödsliga grå niporna ligga på Backens och en del av Säterbyns områden, och just här sköljde en gång In- dalsälvens vågor den vackrast grönskande strand. Vad såg då besökaren år 1789 just här? En plan strand med ängar, ängar ända från färjstället och förbi båda dessa nämnda byar samt lador, de ofrånkomliga grå ladorna här och där. Denna uppgift har jag från f. häradsdomare N. H. Strömberg, så den är lika tillförlitlig som protokollförda sådana. Att älvens stränder voro i stor utsträckning gräsbevuxna och mera sjöliknande (laxen gick och plöjde i bottenvegetationen) det har en gammal notfiskare från Rösåsen berättat mig. Men ännu en sak, den ej minst viktiga, bör läggas på minnet: att älvens bredd här före 1796 var endast två tredjedelar av den nuvarande samt att vattnet framflöt i ett betydligt lugnare tempo. Med kännedom om detta kunna vi måhända förstå, att den nuvarande tavlan av Indalsälven sedd från Indals Sågs herrgård skulle blekna i jämförelse med det äldre »originalet». Efter denna lilla utflykt i fantasiens värld förflytta vi oss åter till dokumentens fastare mark.

~ * ~

Sågplatsen, den del av prästbolets mark som kyrkoherde Oldberg avträdde till det blivande sågbolaget, värderades icke högt. Plats för bräders uppstabbning, hus för sågfolket och andra förnödenheter på ömse sidor av berörda åh ifrån stora älfwens strand til höga åhbacken wäster ut .... hwarest nu är dels bar och ofruktsam strand, dels med skog bewäxt och Prästebolet til ingen nytta». Och detta kan man förstå. En vildvuxen dalgång där en lika vild bäck över stenar och block brusar fram genom urskog av hägg och al. Det var Kvarndalen. I väster avgränsas sågplatsen av bäcken, som vid utloppet delar sig i tre armar, och av »höga åhbacken»; i öster kullar och brant stupande nipor, och här var platsen för »hus för sågfolket och andra förnödenheter». Många tusental av goda dagsverken skulle det kosta innan ens grunden var lagd för de olika byggnaderna, vid en tid då anspråken i detta hänseende ändå voro små, så lite ändamålsenlig förefaller oss platsen att vara. Gamla pålningar och stensättningar finnas kvar, som för oss röja svårigheterna. Men dessa svårigheter och ännu större måste övervinnas, ty detta är någonting mera än förvärvande av mark för hus- och sågbygge; här grundlägges en ny industri med oanade framtidsmöjligheter. Platsen var den bästa tänkbara, ty här fanns det väsentliga, ett utomordentligt vattenfall och en flottled, på den tiden var idealisk. Flera byggnader finnas ännu kvar, på andra ställen hjälper oss en tomt i orienteringen. Men för en såg behövs en brädgård. Var låg denna?

Vid förnyat besök på sågplatsen fastställdes gränserna för denna sålunda: »Den plats, som ögnas, då gamla sågen nedtages där wäster om til backen och utanföre till älfwen femtio alnar och som ej annat är än en sluttande stenstrand, där Prästeåhn wid dess utlopp widgat sig, kommer at medelst timrade afsättningar nyttjas; til brädlafwe och timmers upläggning.Wäster om samma plats till 300 alnars längd och 20 alnars bredd ifrån åbacken til en ofwanföre warande ännu högre backe och öster om eller utanföre samma plats en kil eller triangel wars wästra sida emot Präste-åhn eller sågbyggnaden utgiör femtio alnar och den andra ofwantil efter höga backen 150 al-r, då den 3dje sidan är stora älfwens strand wore de i förestående contract omförmälte och sågwärket uplåtna utrymmen til nödig husbyggnad, wägar och andra angelägenheter, och hwilka befunnos hittills föga hafwa warit Prästebolet til den nytta, at en half skrinda foder därpå kunnat bärgas». Genom ovanstaende få vi besked om vilken uppgift de många stenkistorna, förut beskrivna, vid bäcken fyllde. Här låg brädlaven och här var platsen för timrets intagning till uppfordringsverket. »Timmerdragningsrännan af 40 alnars längd, som löper ned til stora älwfen, måtte ytterst med stenkista undertimras.»

Strandrätt för bommars anläggande berörde då som nu många parter och intressen. Vi börja med prästbolet. I kontraktet står: »Respective Interessenter måge också fritt timmer bommen i stora älfwen utanföre Prästebolets strands ifrån den ofwan- före liggande holmen till hällen straxt nedanföre Präste åhns utlopp, såsom hwaraf Prästebolet ingen skada tillfogas». Vid syn konstaterades: »Hvidare besågo syne männen beqwämeliga lägenheter för timmerinsamlingen från sågstället upföre stora älfwens norra strand och inom därutanföre liggande holmar; man skall från de yttersta af dem neml. den så kallade Bjällsta- holmen til sågtimrets desto wigare inbärgning, som härigenom älfwens spakhet med mindre arbete är än annorstädes i denna älf låter sig wärkställas, samt til timrets desto bättre förwarande en bom anläggas, försedd med några stenkistor, längs efter älfwen och stranden utföra et ifrån sidstnämnde warande grund, att wid pass ettusende alnars längd intil en udde straxt utanföre sågstället och hwarest samma bom bör kunna beqwämeligen öpnas.» Lektor Helzén med sågintressenter synes icke vid uppgörelsen om bommars anläggande haft alltför stora svårigheter att övervinna, trots att utom prästbolet berördes byarna Höge, Stige och Bjällsta. ».... hemmansägare, hwilka hafwam sin strand näst ofwanföre prästebordets, sade sig mot denna timmerbärgning och bom inrättning ej hafwa något at eller någon afgift härföre äskas.» Detta generösa löfte torde man dock ha frångått innan kontrakt förelåg, och villkoren ha möjligen blivit de samma som Hängsta och Tommings byamän betingade sig vid överenskommelsen om Bjässjödammen. Åtminstone utbetalades så kallade saltpengar till dessa byar så sent som på 1880-talet. Det skulle också vara egendomligt om den förmån i form av dagsverken vid arbetets utförande som vid skilda tillfällen påpassligt utnyttjades, här skulle ha blivitI uteglömd. Men en mycket viktig sak glömdes eller beaktades icke - jag har förut påtalat den vad gäller prästbolets strand om laxfisket i älven nämnes ej ett ord. Detta är så mycket mera egendomligt som just Bjällsta by på Linön hade ett alldeles ypperligt laxnotvalp. Förklaringen kan vara denna: laxfisket bedrevs vid den tiden på yttre sidan av de nämnda holmarna. Linön skulle då icke vara det väsentliga notvarpet för Bjällsta by, utan en ersättning för ett spolierat sådant: Bjällsta-holmen. Så kan även vara fallet med någon av de andra i uppgörelsen deltagande byarna. Vi kan i dag angiva platsen för dessa byars laxfisken efter den »hiskeliga vattenskärningen 1796», men om tiden före veta vi i det närmaste ingenting. Villigt medges att min teori bygger på mindre säker grund, men hur skall man också få fram någon förnuftig mening i dessa ord: »Jämväl yttrade sig den öfriga närvarande allmogen i likhet med synemännens tanke, at härigenom kunde farten för resande så mycket mindre hindras som älfwens största bredd och djup är på södra sidan om berörda holmar.» Jo, genom att skriva: farten för resande och fisket så mycket mindre hindras o. s. v. Då fanns ingen ersättningsfråga att dryfta.

Herr Lectoren vid Kongl. Gymnasium i Härnösand Högälde Per Helzén kunde den för Indals socken historiska veckan 11-18 juli 1789 ge besked om både det ena och det andra. Bland annat värjde sig vår gode lektor kraftigt, när det gällde, att slå vakt om privilegierna och förhindra eventuellt uppdykande konkurrenter inom den nya branschen.

Hans erfarenheter som sågverksägare voro betydande, men hittills hade verksamheten icke inbringat guld och ära men många besvikelser och missräkningar. Sillre-sågen gick helt förlorad vid en våldsam vårflod, den nya sågen vid Bergeforsen blev, vilket klart framgår av protokoll och aktstycken, en misslyckad anläggning, och nu var man i färd med planerandet av ännu en såg. Vilka förespeglingar vår lektor gjort sina medintressenter beträffande framtida vinster veta vi ingenting om, säkert är att i det läge man nu befann sig, hade ett ytterligare bakslag för den gryende storindustrin varit ödesdigert. I det följande citatet spåra vi strategen Helzén: ».... tilläggande det wara af mycken wigt och angelägenhet, at det sågtimmer som uti Jämteland upköpes och lössläppes uti stora älfwen tilhörer allenast et gemensamt interessentskap. Särskilte ägare därtil skulle ofälbart ruinera hwarandra .... at det gärna skulle wara hwarjom och enom tillåtet at ingå äfwen med någon eftergift uti mernämnda kostnader för den som sådant åstundar, hälst närmast liggande Sundsvalls stads handlande, af hwilka han tillika med Prosten samt en af de arderton Magister Nordin hade sig tilhandlat sina andelar af merberörda såg, uti en, i anseende til förelupna olyckan, mindre fördelaktig stund.» Beaktansvärt är hur svårigheterna med flottningen av timret utför älven dominera i argumenteringen, och att man håller sig till sanningen helt är väl ej att begära vid en dylik affärsuppgörelse. »Som synemännen torde ha sig bekant», säger herr Helzén, när älvfårans struktur diskuteras. Det vill något till att känna Indalsälven på en sträcka av 10—12 mil. För att skipa rättvisa må dock framhållas, att bland de vilda forsar, som timret skulle passera, även fanns den nu försvunna Edsforsen eller Storforsen, ett av Sveriges högsta vattenfall, samt att Indalsälven vid den tiden helt saknade de hjälpanordningar, ledningsbommar och byggen, som nu finnas. ».... enär älfwens beskaffenhet, som han förmodade Syne Rätten wara bekant, är sådant at wäroke, som därtil Jämteland aflämnar icke på et år framskaffas kan utan blifwer liggande uti Edgårdarna, uppå skär och grund ofta i flera år, därifrån det icke utan wid en viss wattenhöjd kan bringas. At åtskilja detta wärcke mellan särskilte ägare, af hwilka hwar och en skulle uttaga och bärga sitt förmenta, som ofälbart förorsakar drygt arbete, beständiga wäghållningar, mycken kostnad och skada, som alt undwikes då allenast et Interessentskap är ägare af samma märke . Det märkningssystem, som nu tillämpas och möjliggör en riktig sortering av timret till olika ägare, var ännu ej uppfunnet, varför resonemanget nog hade fog för sig även om överdriften är uppenbar. Farhågorna för konkurrenter voro väl icke heller obefogade; även Sillre-sågen byggdes upp på nytt Lektor Helzén slog vakt om sitt sågverks intressen. Målmedveten går han sin väg fram, övertygande med starka skäl. Hans självmed vetande var nog icke helt oberättigat. Vi skymta mannen med framtidsvyer och en kraftkarl. En sådan var också vad sågintressenterna behövde. En skicklig underhandlare, en i lagarna bevandrad man, en som behärskade argumenteringens svåra konst, redo att parera stötar.

Inom Lidens socken låg den ödelagda Sillre-sågen. Att denna socken genom nybyggnad i Indal ansåg sig förbigången är ägnat att förvåna. Sågplatsen var spolierad, må vara, men vattenfallet fanns kvar, ett präktigt sådant. Dock hade Liden sänt befullmäktigade ombud, men därför kunde vederbörande ha behandlat ombudet för Dacke by och hans uppdragsgia mindre snävt.

»Under påstående förrättning, inlämnades genom drängen Jon Nilsson i Dacke och Lidens socken en skrift med des faders Nils Nilssons och öfriga Dacke byamäns Per Erssons, Olof Erssons och Jon Erssons undersatta namn, innehållande påminnelser mot sågwärks anläggande uti Präste-åhn, samt påstående, at ånyo ärhålla det samma å sina ägor, där Sillre Sågwärk, som 1782 ruinerades, enligt första prewilegierna warit anlagt och hwarföre de där tiltrodde sig näst berättigade; .... men som berörda skrift af någon författare ej war underskrifwen ej heller dem samma wille upgifwa och sågbyggaren Hindrie Drake på tilfrågan, berättade at sågstället uti Sillre hade genom watuskärningen 1782 blifwit i alla afseenden onyttigt och numera å detta ställe watnet icke ens å Dacke ägor framflyter, som ock af andra närvarande besannades, så kunde å denna skrift in- tet afseende hafwas.»

En kärv dom, utan rätt till överklagande. Ja, så kunde det gå till i den gamla goda tiden. Även Ljustorp figurerar i papperen, dock icke genom ombud och ej heller protestskrivelse.

När Synerätten i sitt betänkande tillstyrker sågens byggande i Indal, framhålles att de med urminnes rätt försedda mjöl- kvarnarna icke tillfogas men, »hwartill kommer at de på 2½ mil härintil belägne Lögdö och Lagfors Jernbruk denna Sågin- rättning, såsom dem til något intrang ländande, icke bestridt; ....». Förutsåg lektor Helzén överklaganden, protester och in- vändningar av olika slag med ty åtföljande förseningar, när han planerade, grundlade och fullföljde sågbygget i Berge utan till- stånd? Kongl. Maj:ts och Rikets Cammar- och Commerce Collegierna påtala saken som mycket betänklig: ».... enär Sillre Sågwerks Interessenter icke warit tillständigt att flytta det der- städes anlagda och genom wattuflod år 1782 förstörda Sågwerk till ett annat ställe, innan de därtill erhållit Kongl. Collegiernas tillstånd ».

Berge-sågen färdigbyggdes 1785 - tre år efter katastrofen - och först 1791, sedan driften pågått i sex år, kom tillstånd i efterskott. Man stod inför ett fullbordat faktum - vad var att göra? En ny våldsam flod, som raserat även denna såg, hade måhända löst problemet om tillstånd men knappast mera, ty sågbolaget erlade fortfarande ränta för det vid Sillre tillåtna kvantum av 1.000 sågträd årligen. ».... då finna Kongl. Collegierna skäligt tillåta at denna sågbyggnad vid Berge må ega bestånd och innehafwarne hafwa frihet at utaf de år 1756 up gifna tillgångarne årligen upsåga femhundrade trän, som efter undersökningen är alt hwad hwid denna lägenhet kan tillwär kas.»

Mellan 1782 och 1791 (året för tillståndet) ligger hela nio år, under vilken tid sågbolaget betalat sina tributer och driften varit igång. Varför kom ej tillståndet tidigare? Vad gjorde höga vederbörande åt saken på mellantiden? Ingen vet det. Hinder av olika slag mötte de banbrytande männen inom det ofta med orätt klandrade bolagsväldet. Dokumenten om den första finbladiga sågen i Indal belysa verkligen på ett intressant sätt hur svårt och vidlyftigt det var för en spirande industri anno dazumal att få luft under vingarna. Det var icke endast invändningar och protester från berörda parter, säkerligen också på sedvanligt sätt överklaganden med ett oförnuftigt ödslande av dyrbar tid; men även höglovliga byråkratismen firade verkliga orgier i omständighet och många ord, och någon särdeles förståelse för den industri, som i en framtid skulle komma att i så hög grad uppbära Sveriges andra stormaktstid, finner man icke i aktstyckena från högre ort.

I det av Kongl. Maj:ts och Rikets Cammar Collegium meddelade utslaget inbegripes både Bergesågen och den i Indal planerade, vilka båda sågverk synas ha sammanslagits vad privilegierna på virkesförvärv beträffar. ».... at der årligen upsåga icke allenast andra hälften af det Sillre Sågwärk tillslagne sågtimmer femhundrade stycken trän tillika med ettusende trän, som åtskilliga skattehemmans ägare i Jämteland til sökandena skola kunna försälja, utan ock ettusende trän, hwilka skola kunna hemtas från Kronans odisponerade allmänningar omkring Ragunda- och Ammerts-älfwarne i Jämteland, öfwer hwilket undersökningar i orten skjedt, Consistorium i Härnösand blifwit hördt och Kongl. Maj:ts Befallningshavande i Weternorrland med utlåtande inkommit.» Sedan talas om att skattehemmanen utan att äventyra skogens bestånd kunna i längden årligen avlämna 1.000 träd, att skogen på Kronans a ningar hittills förruttnat, men kan genom sökandens anb därifrån årligen få avhämta 1.000 träd nyttiggöras både för Kronan och i den allmänna hushållningen. Och till sist ».... pröfwar Kongl. Collegium skjäligt lemna bifall till förenämnda finbladiga såginrättning vid Indals Prestebord med rättighet at der upsåga ofwanberörda antal trän mot det sökanden fullgiöra de med prestebordsinnehafwaren öfwerenskomna och til Kongl. Maj:ts och Kronan erlägga de skogsörer, som kunna fastställas för de trän, som hemtas från Kronans allmänningar; hwarest likwäl wid det answar lag bjuder några maste och spire trän eller ämnen därtill icke få fällas, lika som denna Såginrättning icke heller må hindra kringboende hemmans ägare at å allmänningarna anlägga Krono nybyggen, hwartill sökandena äfwen hafwa frihet om någon annans rätt derigenom icke lider. I öfrigt kommer sågewärket at skatteläggas och ränta til Kongl. Maj:st och Kronan betalas ifrån den tid med brädtillwärkningen började, hwilket wederbörande til efterrättelse länder.»

Ur: Medelpad 2 (1942), Ernest Annell