Inlandsisen

Den sista inlandsisen som täckte Medelpad började för ca 120 000 år sedan och slutade för endast 10 000 år sedan. I Medelpad var isen ca 3 km tjock. När isens rand ca 7500 år f Kr nått kusten var tjockleken 200 m. Genom sin enorma tyngd hade ismassan pressat ner jordskorpan så att den när istrycket släppte låg ungefär 265 m lägre än nu. Högsta kustlinjen är den högsta nivå till vilket havet gick efter den sista isens smältning. Denna nivå är längs Indalsälvens dalgång 250-260 m. Landhöjningen pågår ännu och kommer att pågå länge än med ca 0,8 cm/år. Från början efter det att isen försvunnit höjde sig landet med 15 cm/år.

Iskanten stod vid Indalsälvens mynning ca 7300 f Kr och var ca 7200 f Kr mellan Sillre och Järkvissle. Isgränsen flyttades succesivt uppåt mot Jämtland. Kusten blev därför isfri först och där följde även högsta kustlinjen. Detta var ishavet, varur våra högsta berg, ex Storberget i Liden, stack upp som små öar eller skär. Indalsfjorden (havsfjord) sträckte sig ända upp till Stugun i Jämtland. Isen smälte, havet sträckte sig längre in i landet, men när isen försvann höjdes landet och då flyttades älvmynningen ut mot det nuvarande kustområdet.

Indalsälven idag karaktäriseras av bergkullterräng, mjukt rundade former, med höjder på mellan 200-400 m över havet. Den relativa höjdskillnaden kan bitvis uppgå till 400 m inom 2 km avstånd från älvens mitt. Älvdalarnas sediment från havsvikarna är grunden för odlingsmarken. Jordarten karaktäriseras av varvig mjäla (istället för varvig lera) och de understa lagren kan vara flera decimeter tjocka medan de översta bara är någon millimeter. Detta kan studeras i nipor och grustag. Under Indalsälven finns en rullstensås som bildats av inlandsisens smältvattenälvar. Indalsåsen följer i stort sett älven.

Kalkhalten är högre i Indalen än i övriga norrländska älvdalar pga att inlandsisen fört med sig kalkhaltigt material från Jämtland genom en tömning av den centraljämtska issjön. Omkring 7000 år f Kr tappades den pga en bristning i ismassorna. Detta förde med sig mängder med mo och mjäla som gav ett tjockt sedimentlager i dalbottnen. Kalkhalten förklarar den frodiga floran och förekomsten av kalkkrävande växter som brunkulla och nordisk stormhatt. .