Indal-Kvarnån: en historisk vandring
Research och manus: Mona Olsson, Stige skola
Hjälp med material och textbearbetning: Jona Jonsson.
Foto: Lars Gröning

Kvarnån i Indal har fått sitt namn efter de 23 skvaltkvarnar, vilka kantade ån. De användes främst höst och vår då vattentillgången var god. Man fick bara mala till husbehov.
Fotografiet visar en bild över Indal, vid sekelskiftet 1900. Till vänster om kyrkan syns gamla prästgården. En bit till höger om kyrkan syns gamla sockenstugan och till höger om den kan man se sockenmagasinet. I närheten är kyrkstallarna. Närmast till höger är Sjölanders hus och taket på Häre Tullkvarn. De 2 sista byggnaderna står fortfarande på plats.

	Och så tar vi en promenad ner till Glömsta gravhögar vid stranden av Indalsälven, där det ursprungligen funnits 4 gravhögar. 3 högar finns fortfarande kvar, men den 4:e är förstörd p.g.a. plundring. Det konstaterades redan 1898, vid den första utgrävningen.. År 1909, vid den andra utgrävningen, blev man säker på sin sak. man fann betydande rester i högarna.
	De här kärlen hittades i högarna, och liknande har hittats på ändra platser, t.ex. på Västkusten och utanför Trondheim. Fyndplatserna visar på Vikingarnas handelsvägar. Kärlen har använts som kremeringsurnor, eftersom man hittat benrester i dem.
	Detta är stenar av kvartsit. Man gjorde upp eld med dem. Se på formen.
	I övrigt hittades många föremål i brons, järn och silver. Exempel är verktyg, smycken silverknappar, benkammar och ett arabiskt mynt. Dessa bilder, och andra, är lånade från Nordiska muséet.
	Så fortsätter vi vandringen från gravkullarna, på en spång över Kvarnån, till platsen där Indals Sågverk en gång låg.
	1789 förvärvade lektor Pehr Hellzén 2 grovbladiga sågar vid Kvarnån. De byttes mot en finbladig såg om 2 ramar, då Medelpads största. 1791 förvärvade "Det Mutzellska konsortiet" sågen. Hellzén var medintressent och nu hade man lagt under sig större delan av Medelpads sågverksrörelse. Sågen utvidgades till 4 ramar, fördelade på 2 såghus. 1796 inträffade Ragundakatastrofen. Sågverket klarade sig genom sitt höga läge. 1827 hamnade den i Wifstavarfs ägo. På 1860-talet nådde sågen sin högsta produktion med 20.000 timmer sågade årligen. På 30-talet gick den i stort sett i graven. I åns mynning syns nu bara några byggnadsrester efter älvens dämning på 1950-talet.
	Här är disponentbostaden och kontorsbyggnaden. Logen-Samfundets stöd, byns namn på Nykterhetslogen, senare IOGT, bildades här och hade sin verksamhet på övervåningen till år 1908. Då flyttade den till en annan lokal. Observera att här nere finns länets nordvästligaste plats med vårlök.
	1919 blev vårfloden så kraftig att Kvarnån svämmade över och skadade sågen lindrigt. Sågning i mindre omfattning kunde fortsätta.
	Arbetarbostäder fanns till en del av de 30-talet anställda, när sågen producerade som mest.
	En färjkarl forslade människor fram och tillbaka över Indalsälven. Mannen på bilden hette Janne Ullberg. Bakom båten ser vi stenkistor. Där drog man in timret och sorterade, så att det rätta tumtalet skickades upp i rännan till sågramarna.
	På vägen upp mot byn går vi förbi fallet, där sågdammen en gång stått.
	...och kommer fram till Söderströms kvarn. Idag finns inget kvar. På höger sida vägen står ladugården. På vänster var även stall för bönderna som kom. Där kunde de sätta in hästen medan de väntade på att få malt. Ovanför låg smedjan, vilken hörde till. Längst upp ser vi kyrkans torn. Huset som var stallplats finns ännu kvar. Om man är intresserad av fåglar kan man här, vid ån, tidigt en sommarmorgon höra och se många rosenfinkar. De har häckningsplats där vi passerar.
	Nu är vi på prästgårdslogen som fortfarande står på sin ursprungliga plats. Detta vinkeldrev drevs av ett vattenhjul och är helt handgjort.
	Närmast är axeln som hör till drevet.
	Nu har vi gått förbi kyrkan och står på Strömbron. Det här var garveriet.
	Kalle Ekman, fosterson till ägaren bereder skinn.
	Garveri-interiören visar fårskinn upphängda under taket. Har kan också ha funnits ett färgeri, möjligen i kombination med gareveriet, efersom en man som arbetade med färgeri bevisligen flyttat hit under denna tid.
	Om man står på bron och tittar nu, så ser utsikten ut så här, där garveriet en gång fanns.
	Vi svänger förbi kyrkan, går förbi prästgården på nersidan, tar till vänster, längs lägdan och stöter efter en stund på Linskäkten. Den ägdes av Micksäters Elektriska Aktiebolag och sköttes av Anna Uhlin som stod i rök, damm och oljud hela dagarna.
	När vi fortsätter gå mot Häre Tullkvarn, kommer vi först fram till skräddare Berglunds Kraftstation. Den byggdes 1916 och försörjde 3 närliggande hushåll.
	En del av turbinintaget finns kvar inuti.
	Vi vandrar vidare och är nu vid Häre Tullkvarn. 1850 ansökte Olof Fransz om att få anlägga en tullmjölskvarn i ån. Flera protesterade för de trodde att uppdämningen skulle förorsaka skada, men prosten Svedberg sa ja, under förutsättning att han fick 50 tunnors frimalning per år. Detta accepterades. Det uppfördes i 2 våningar, det nedre som hjulhus och det övre som mjölnarkammare. Vattnet kom från Bjässjön och fallet var 5 alnar högt. Det räckte till 8 månaders drift per år. Varje stenpar malde 8 tunnor säd per dygn. 1939 köpte Helmer Sjölander från Hälsingland kvarnen och 1943 infördes eldrift. 1955 upphörde kvarndriften, men pågick i liten skala till 1963. Allt färre behövde mala mjöl. Än finns både kvarn och damm kvar. Tullkvarnen ägde rätt att, som betalning, ta en del av den malda ransonen. Detta förvarades i sockenmagasinet.
	Alldeles ovanför finns resterna efter bryggerigrunden. Här bryggde Lars Petter Söderberg, under några år, svagdricka. Många större bryggerier, vid den här tiden, fick tillstånd att blanda cikoria i svagdrickan. Troligtvis utvecklade växen större alkoholstyrka. Lars Petter fick inget tillstånd. Här vänder vi nu och går tillbaka till Micksätersvägen.
	När vi gått en bit efter den, hittar vi en bra skogsväg upp mot skogen, och efter en stund får vi försöka hitta ett bra ställe att ta oss över ån, till Strömå Bruks Tegelbruk, där vi ser resterna efter brännugnen.
	Det här är en enkupig tegelpanna, gjord på bruket. Årtalet visar på ungefärligt tid. På östra sidan ån fanns en smedja, vilken inte finns kvar. Smeden hette Söderlund. Vi tar oss tillbaka över ån och...
	Efter ännu en stunds vandring står vi nu vid den senare dammen till Micksäters kraftstation. Den byggdes på 1930-talet och själva stationen kom till 1915. Kraftstationen gav boende ström från Skällsta till och med Kårsta.
	Ålledaren, från 30-talet, som man måste bygga, för att ål skulle kunna vandra. En tant som bodde nära tog rätt på ålar och sålde.
	Vi ser det som finns kvar av Kraftstationen, och här är slutet på vår promenad, men Kvarnån rinner vidare...