Kulturhistoria ur kyrkoarkivet

Ur Indals kyrkas kyrkoböcker och handlingar

Så länge kulturutvecklingen ej gjorde alltför hastiga ryck, värderade man ej mycket det gamla. Det skaffades undan till vindarna och uthusen i bondgårdarna eller vräktes upp på kyrkvindarna — i lyckligaste fall. Vanligen offrades det åt lågorna, så var man fri »skräpet».

Men när det blev tydligt, att en ny tid brutit in med våldsamma förändringar, nya uppfinningar, nya arbetsmetoder, nya former, när man kände, att kontakten med flydda tider blev allt svagare, då vaknade intresset att samla resterna av gamla minnesmärken från den kultur, som försvann. De letades fram ur vinklar och vrår — men lågorna behöllo sitt rov. Det är de gångna åren av detta århundrade, som varit uppsamlandets tid. De sista årtiondena av det förra voro förödelsens.

Det berättas, att för åtskilliga årtionden sedan ett par kyrkvärdar gjorde storstädning i Indals kyrka. En mängd papper, skräp och bråte brändes upp. Förmodligen var det då, som en del kyrkböcker för 1700-talet offrades åt lågorna. Dessa voro nämligen, att döma av de lämningar, som finnas kvar, söndertrasade och illa medfarna, särskilt emedan de någon gång i tiden tyckas ha befunnits innehålla lämpligt papper för pressning av växter.

Men den äldsta kyrkboken från 1600-talet finns kvar. Likaså förteckningar över födda, döda och vigda personer, ett par kommunionböcker m.m. Med tillhjälp av dessa kan man med stort besvär leta sig fram till 1814, då kyrkböckerna åter finnas fullständiga.

Vad kunna nu dessa gamla papper ha att säga oss? Det är namn och siffror blad efter blad och en del anteckningar, det är ofta svårlästa hieroglyfer, som ingen tittar i, om icke möjligen prästen. Jag har tittat i papperen då och då och även gjort litet grundligare undersökningar. Men hur gärna ville man inte ha dem illustrerade med teckningar eller fotografier! Dock, sådant gömma ej kyrkoarkiven. Men hundra år härefter tror jag, man skall söka med ljus och lykta för att finna fotografier från hembygden, sådan den var i vår tid. För att man ej skall behöva söka förgäves, har jag börjat en samling fotografier för Indals kyrka.

För att leta fram gångna tider få vi nu nöja oss med, vad de gamla arkivpapperen ha att säga. Och om de än ej säga så mycket, som vi skulle önska, så äro de dock röster från det flydda, som vi nutidsmänniskor böra med vördnad lyssna till. De tala om fädernas arbete, strider, lidanden, fröjder, sorger, synder och kamp mot synderna. Det bör väl vara lika värdefullt att stanna inför dessa minnen som att betrakta några gamla möbler, dem man med nyfikna blickar spanar efter och med konstkännarmin Värderar. Här äro dock icke penningvärden, det är kulturvärden.

Husförhörsböcker

Nåväl, jag vill nu presentera för er, Ni må vara Indalsbor eller utsocknes, vår äldsta, icke »församlingsbok», utan »husförhörsbok». Det är ett gammalt läderband med grovt, men starkt papper, på vilket gåspennan i sirliga snirklar ritat den gamla, svårlästa stilen med ett brunt bläck. den är inte mer än omkring 940 år gammal. Betänk, att äldre är ej registreringen av vårt folk! Det var den väldige organisatorn Karl XI, som utfärdade det första påbudet om bokföring av svenska folket. De enda som voro kompetenta att utföra arbetet voro prästerna. De voro bildningens målsmän bland folket. På kyrklig och kristen grundval vilar väsentligen den nya tidens kulturutveckling. Det var dock icke folkregistreringen i och för sig, som var huvudtanken i Karl XI:s påbud, utan det var husförhören. Dessa voro den första grundvalen till allmän skol undervisning i vårt land. Husförhören voro ett organiserat skolväsende. De verkade året om. Man finner också långt tillbaka på 1700-talet titeln »sockeninformatorn» (Kårvall var en sådan i Indal). Så fick Sverige det första allmänna, organiserade skolväsendet i hela världen. Därför stod också svenska folket i läskunnighet framom alla andra folk under 4 å 5 släktled. Svenska folkets historia är i detta fall så väsentligen en stor konungs och nitiska biskopars (t. ex. Spegel) historia. De män, som utförde detta kulturella storverk, äro värda att minnas. Att det kom att vila på kristen grundval, var så mycket v undervisning. Med nit såväl församlingsmedlemmarna själva som ock deras lärare verkade, framgår t. ex. därav, att redan vid en visitation 1732 pastoratsborna i Indal, Liden och Holm berömmas för sina framsteg, och 1748 låter biskopen foga till protokollet, att »församlingens ledamöter vunnit berömliga framsteg uti deras Kristendomskunskap, ej mindre genom egen flit än lärarnes oförtrutna omsorg och handledning: varande thessa församlingar så mycket högre att berömma, som the ej allenast efter orden kunde läsa Svebilii Catekes med bifogade skriftens språk, utan ock försvarligen förstodo, vad de utantill läste».

Att en sedernas stränghet följde med den yttre organisationen, därom tala också dessa gamla blad sitt tydliga språk. Man förde en allvarlig kamp mot synd och last under de gamla tiderna. Därom vittna straffregistren, visitationsprotokoll m m. Så förmanas församlingarna vid visitation 1,48, att »undfly thet. Överflödiga och fördärv]. brännevins brukande». Somliga få offentlig förmaning, emedan de sällan bevista gudstjänsterna. — Men det ges även berömmelse. Så t. ex. lyder en paragraf från nyssnämnda visitation: »Så förmärktes ock med nöje, att inga lekstugor eller annat oskickligit och förargeligit leverne nu en tid bortåt i församl. avhörda blivit».

Av 1,358 födda aren 1749—99 voro endast 15 oäkta», men då är också antecknat för året 1782, att »det oäkta barnet, som här föddes, härstammar från Härnösand». Man kan därmed jämföra året 1930, då av 51 födda 20 voro »utom äktenskapet», och 1931, då av 55 födda 16 voro u. ä.—Som något särskilt anmärkningsvärt är antecknat, att en kvinna nedkom med sitt andra »oäkta» barn. Låt vara, att man ofta förfor med grymhet mot de »oäkta» och deras mödrar, den grymheten var dock försvinnande mot den grymhet, med vilken nu för tiden ogifta kvinnor och deras barn behandlas av en sedligt ansvarslös ungdom, och den grymhet, som utövas av mödrar utan moderskapets ansvar.

Husförhörsböckerna äro den gamla tidens examenskataloger. Husförhören voro examensförhör. Och voro de än till viss grad fruktade, så voro de dock mera älskade, omtyckta och efterlängtade. Det känner jag väl till, då jag i Lappland vid detta århundrades början höll mer än 125 husförhör i flera socknar (skolväsendet stod där vid den tiden flerstädes väsentligen på 1700-talets ståndpunkt). I kyrkböckerna antecknades varje medlems kunskapsmått i läsning och kristendom.

Vid husförhören granskades även förhållandena i byarna och hemmen. Prästen kom som en fader till husförhörsrotarna, om

också stundom även som en tuktomästare. Ordning, sedlighet och gudsfruktan krävdes av människorna. I inget land har »ordningen», organisationen, varit punktligare genomförd och upprätthållen än i vårt land. Det var en hälsosam skola för det nedärvda, obändiga vikingalynnet, den hade nog behövts en längre tid. understundom gick väl denna »ordning» till överdrifter. När man t. ex. ser av födelse- och dopböcker, att nästan alla barn i glest befolkade trakter med stora avstånd döptes 3 å 4 dagar efter födelsen, så väcker det vår förvåning. Men det var enligt kyrkolagens föreskrift, att barnen skulle döpas inom 8 dagar efter födelsen. Och icke mindre förundrar det oss, då böckerna visa, att de flesta församlingsmedlemmar begingo Herrens nattvard 3—5 gånger årligen. Även det, som icke borde vara tvång, hade blivit till tvång. Men tvånget hade blivit till allmän sed, varför det på samma gång var en allmän frivillig underkastelse under, vad man ansåg vara gudomlig viljas ordning. Att »ovärdig» nattvardsgång ofta förekom under dessa förhållanden, var en given sak, men på samma gång bör man komma ihåg, att det utövades också en kyrkotukt och ett varnande, som numera ingenstädes förekommer inom något samfund.

Det var ju icke underligt, att en gång längre fram i tiden, då fria religiösa rörelser uppkommo, striden om den hävdvunna ordningen stundom blev skarp, man måste snarast förundra sig över, att den ej blev bittrare än vad i allmänhet var fallet. Men på djupet bodde medvetandet om den evangeliska friheten. Hade det varit romersk katolsk anda därbakom, hade det nog icke avlupit utan mycken inkvisition och blodsutgjutelse. Vi önska icke tillbaka det gamla lagväsendet, även om vi måste erkänna, att den nuvarande friheten icke längre är evangelisk utan snarare anarkistisk i förening med ett lagiskt inbördes förtryck.

Husförhörsböckerna ge oss namn på släkten, som komma och släkten som gå. De uppdaga för oss släktledens långa kedjor liksom ock människornas omflyttningar från ort till ort. Vi förställa oss gärna, att under gamla tider omflyttningarna voro obetydliga, barn blevo bofasta på samma ort som föräldrarna, ofta i samma by. Så var också förhållandet i långt högre grad än i vår tid. Dock visa oss husförhörsböckerna, att en ganska omfattande folkcirkulation förekom redan under 16- och 1700-talen. Ingifte, som i många trakter varit en orsak till degeneration, har ej förekommit i Indal under åtminstone de tre sista århundradena. Det rörliga temperamentet med håg för ombyte och det som är nytt, har tydligen sedan gammalt varit utmärkande för folkkynnet. Pigor och drängar stanna ej länge på vart ställe. Det flyttas livligt inom socknen och ut till andra socknar, och ständiga inflyttningar ske, giftermål ske ofta med utsocknes, men sällan inom byn, inte ens fadder sökes i granngårdarna utan i allmänhet på andra håll. Traktens befolkning blev således i hög grad ett blandfolk. Även inflyttningar av finnar har ägt rum. Därom vittnar bl. a. sedan gammalt namnet Sodalen (myrdalen). Antagligen skedde denna inflyttning under medeltiden. I slutet av 1700-talet sker inflyttning av smeder till Små bruk, delvis av vallonsk härkomst. Så kommer en och annan västgötaknalle, målande eller säljande dalmas, timmerdrivande värmlänningar, barnhusbarn, t. o. m. ryskt namn finner man, det blir nya, bofasta element och nya inslag i folkstammen. Men de gamla släkterna äro dock alltjämt dominerande. Följer man släkterna, så förgrena de sig in i varandra. Så gott som alla nuvarande släkter, som ej äro under senare tid inflyttade, mötas i gemensamma stamfärder i det förgångna, men i allmänhet flera generationer tillbaka.

Befolkningsstatistiken

År 1749 infördes allmän folkstatistik i Sverige. Denna var byggd på husförhör och Husförhörsböcker. Liksom dessa utgjorde den första allmänna folkregistreringen och grundvalen för den första allmänna folkundervisningen, så var också den svenska statistiken den första i sitt slag bland människorna på jorden. Det dröjde flera årtionden, innan andra länder följde efter.

Således äga vi i kyrkoarkiven »liggare» över befolkningsstatistiken ända från nämnda år. De äro sammandrag ur kyrkböcker m. fl. uppgifter. Där finna vi antalet födda, döda, vigda, yrkesuppgifter, dödsorsaker o. s. V. Men huru mycket gömmer sig icke bakom dessa torra siffror och gulnade blad! Hur mycket av förhoppningar, löjen, leenden och glädjeämnen, tårar, ångest, fasa, snyftningar och kval, förbannelser och böner, arbete, motgång och medgång!

Vi vilja nu söka plocka fram ett och annat ur dessa summariska siffror och kortfattade anmärkningar. Vi börja med folkmängdsuppgifterna för Indal. År 1,49 utgjorde folkmängden i socknen 671 personer, 1775 hade den ökats till 820, ar 1800 till 1,087, 1825 till 1,566, 1850 till 1,870, 1875 till 2,493, 1900 till 2,615. Det högsta antalet räknar ar 1919 med 2,789 personer. Sedan går det åter hastigt nedåt och är 1931 10 personer under antalet år 1880,

eller 2,55G.—Anmärkningsvärt är, att under det att i äldre tider kvinnornas antal betydligt överstiger männens, har en förskjutning så småningom inträtt, så att männen under de senaste årtiondena varit flera till antalet. År 1749 var antalet 294 män och 377 kvinnor, ar 1930 var det 1,341 män och 1,240 kvinnor.

Den första emigrationen till Amerika möter oss 1868. Inalles emigrerade intill 1929 116 personer (varjämte några få avrest utan tillstånd). Kulmen nådde åren 1892 med 12 och 1893 med 41 utflyttningar till Amerika. En person (Hassel) utflyttade till Utah. Dödligheten var under 1700-talet i denna trakt liksom i allmänhet huvudsakligen förlagd till de tidigaste barnaåren samt tiden efter 60 år. Mellanåldrarna voro i hög grad skonade. Men till 80 år och därutöver nådde ej lika många människor förr som nu. Dödsåldern för de äldre inföll i allmänhet mellan 60—75 år. 10 personer uppnådde dock under åren 1749—99 90 år eller därutöver, det högsta en till 96 och en till 97 år. Går man till föregående tideböcker, finner man, att levnadsåldern var lägre, förhållandena voro svårare under 1600-talet och första hälften av 1700-talet, sämre bostäder och mat, oftare missväxtår.

Av farsoter finner man för år 1750 följande anteckning: »Uti Aprilis, Maji och Juni månader har en smittosam fläckfeber, svår Håll- och Styngsiuka i Församlingen grasserat». Kopporna grasserade 6 gånger under halvseklet 1749—99, således ungefär vart tionde år, vilket sannolikt var fallet inom de flesta trakter av landet (oftare i städerna). Kopporna grasserade mest bland barn men även bland äldre, men endast barn dogo. Kopporna voro i allmänhet av den naturen under 16- och 1700-talen. Under 1800-talet ändrar sjukdomen natur, dödlighetsprocenten blir högre, och äldre dö förhållandevis i mycket större antal. Från 1803 till århundradets slut dogo 27 personer i kopporna. Av dessa hade 8 haft kopporna förut, vilket i sin lilla mån bestyrker det sedan gammalt kända förhållandet, att koppor för andra gången voro farligare än första gången.

På tvillingfödelser är trakten rik. Det tycks vara ett nedärvt folkanlag, som bibehållit sig intill denna tid. Antalet tvillingar utgjorde 30 par under tiden 1749—99, 4,41 proc. av de födda. I många fall är antecknat, att ett eller båda barnen dött, i ett fall, att båda barnen och modern dogo. I de flesta fall är det antingen »2 söner» eller »2 pigobarn», men i en del fall även olika kön.

En särskild avhandling kunde skrivas om dödsorsakerna under äldre tid och dessas förhållande till orsakerna i nutiden. Blott några antydningar må här givas. Två sjukdomar, som under 1800-talet tagit överhand, voro i denna socken tämligen sällsynta under 1700-talet, nämligen lungsot och kräfta. Den senare av dessa sjukdomar förekommer blott någon enstaka gång långt in på 1800-talet. Man kan då fråga, i vilka sjukdomar människorna dogo. Med undantag av farsoter eller ålderdom voro »magerev» och »styng» mycket vanliga. Magsjukdomar tyckas ha varit mycket vanligare än nu. Så anmärkes t. ex. för 1,49: »In Octobri et Novembri har Folket mäst överallt varit besvärat av magerev och kikhosta». Man skulle kunna tro, att den magsjukdom, som kostade så många människor livet, varit blindtarmsinflammation, men detta motsäges därav, att det är nästan uteslutande gamla personer, som dö därav. Blindtarmsinflammation tycks i gamla tider ha varit mera sällsynt, som väl var, då man ej kunde operera för densamma. »Håll och styng» var väl lunginflammation. Men det är nästan uteslutande personer över 60 år, som dö i den. De gamla tålde ej längre de svåra förkylningar, för vilka människorna under äldre tider voro mer utsatta än nu.

Året 1811 hemsöktes trakten av en svårartad rödsotsepidemi, vilken uppträdde i finska krigets spår. I Indals socken dogo 73 personer (6 år 1810, de övriga 1811) i denna sjukdom, vilket efter folkmängden räknat var 20 gånger större dödlighet än i spanska sjukan åren 1918—19.

Olycksfall med dödlig utgång utgöra en större procent än under senare tid, trots flottning och industriarbete. Särskilt märker man, huru barn omkommit genom drunkning, genom eld eller genom kvävning hos modern. Död genom os och förfrysning kunna ock observeras.

Men det skulle taga för stort utrymme att ingå på kyrkböckernas allehanda detaljer. Vi göra blott några citat, som få tala för sig själva. En dyster bild från gångna tider är följande från 1749: »En svagsinnad qvinnsperson, benämnd Brita Jonsdotter, 63 år gammal, upphängde sig själv den 25 Maji uti Indals gamla kyrkoherberge, varvid hennes oäkta vanvetna dotter Karin efter egen bekännelse varii närvarande och hulpit modern verkställa samma dess mordiska uppsåt, varför hon ock av den höglovliga Kongl. Hovrätten dömdes till risslitande och 5 års spinnhusarbete. Modern lades efter Häradsrättens dom avsides på kyrkogarden».

1777 omtalas: »Den 14 November detta år hade vi här i Indal kl. mellan 6 och 7 om aftonen känning av jordbävning. Ska kningen var så stark, som då man på en stengata körer en vagn fort. Ett susande väder följde ifrån söder till norr, och varade denna rörelse i 4 å 5 minuter».

1985 anmärkes: »Laxfiske brukas mest av alle».

1872 är antecknat: »Sådana omständigheter kunna icke förtigas, att lanthandelsrörelsen betydligt tilltagit och beklagligen även lönnkrögeriet i samma man. Villoläror hava icke heller ännu överlevat sin tid».

En tradition berättar än i dag om en gammal man i Böle by, som stått vid sitt fönster och sett ut, då han plötsligen blev varse, att hans stuga brann, men han hann ej ut, förrän elden så svårt skadat honom, att han därav dog. På den statistiska tabellen för ,749 står därom antecknat: »En 94 åra gammal bonde hände then olyckan at en häftig vådeld uppkommer uti hans stufwa, varav han sa bränner sig at han 6 veckor therefter dör». Hans namn var Nils Olsson, boende i Böle. Han dog den 28 december 1749.

Följande siffror äro av intresse beträffande gamla tidens jordbruksförhållanden. år 1815 beräknades utsädet av råg till35 tr, korn 260, blandsäd 148, ärter 20, potatis 80 tr. Öppen jord i Indal 370 tnl. (Liden 240, Holm 100). Hästar 213, kor 700, far 870 (i Liden motsvarande: Hästar 140, kor 530, far 550, i Holm: 64, 920, 280).—Ar 1800 sattes över 50 tr potatis, således hade potatisen kommit ända till dessa bygder åtminstone ett par tre årtionden före 1700-talets slut. Uppgifterna om utsädet tyckas ange, att den öppna jorden skulle ha varit mer än de uppgivna 370 tnl. 1 ko på 1S person anger två saker, dels vilken väsentlig del av födan mjölken spelat, dels att det ej var högmjölkande kor. På varje person, om man räknar bort de yngsta barnen, kom ett får—det var den tiden, då man spann och vävde hemma.

Domen över död man

Förteckning över dödsfall börjar 1668 på grund av en förordning. I många fall finner man anmärkningar över de hädangångnas liv och död. Bland de märkligare är följande:

»Den 5 Aprilis 1694 eller om skärtorsdag begrofs Nils Larsson Klockare. Blev klockare a:o 1632, aetas ålder 26, och var så klockare här uti Indahl alt in till sin död, uti samfält 69 år. 1632 begaf han sig i äktenskap med Märeta Pedersdotter från Nachstad by i Sillanger socken. Tillhopa 7 barn. Ett allenast dött och 6 leva. Pius, mansuetus, in officio sedulus (from, saktmodig, i sin tjänst nitisk). Ofärdig i många år. Aetas 88 år».—Även en av dennes söner, Jöns, blev klockare. Sonsonen Nils blev ock klockare. En brorson till denne Nils Persson var också klockare. Likaså dennes son, som tog namnet Dahlsten. 5 klockare i rad av samma släkt från 1632 till 1838 (i mitten av 1700-talet hade prästsonen Thelberg varit klockare).—En sonsonson till klockaren Nils Larsson var kyrkvaktaren och träsnidaren Jöns Nilsson, som snidat och skänkt till Indals kyrka den märkliga dörren till Sakristian (se bilden).—Många ättlingar efter Nils Larsson leva.

Texten å densamma lyder: »Första Cröniceboken kap. 29; v. 17 Jag wet, min Gud, at tu pröwar hiertat, och enfaldighet är dig täck. Therföre hafver iag alt thetta utaf enfaldigo hiertå fri wiljeliga gifwit: Jöns Nilsson i Harfwom hustr: Margit Persdotter 1755».

Den 22 augusti anno 1695 »dödde sahl. käire fader, kyrkoherden här i Indahls försambl. ehrwyrdige H:r Johan Thelaus kl. 7 om morgonen, sole existente in geminis et luna in capricorno» (då solen var i tvillingarna och månen i stenbocken). Adjunkten Fernbom, som gjort anteckningen, var tydligen hemmastadd i astrologi.

Över en trotjänarinna ger kyrkoherde Thelaus följande runa: »Den 1 oktober 1694 vid kl. 1 e. m. dödde min gambla piga, karin Henriksdotter från Birsta. Tjänade fulleligen, troligen och väl i alla sina dagar. Aetas 72 år».

Traditionen säger, att Gudmundtjärn (namn på en liten sjö och nybygge vid densamma) skall ha fått sitt namn därav, att en nygift person skall ha drunknat där. Dödboken 1694 bestyrker riktigheten. Den 7 oktober nämnda år jordades Gummund Persson i Loning, född 1670, gift med Ingrid Jonsdotter i Tomming (21 år). Pius in vita (gudfruktig i livet). Drunknade dagen före Bartholomeidagen, 23 år och 10 månader gammal.

Från Karl den XII:s krig äro ett par båtsmän försvunna, eljes tycks ingen manspillan ha förekommit, om icke möjligen under de sista åren av kriget, då dödboken är förkommen.

Om en sonson till klockaren Larsson i Kårsta står antecknat: »Saligen död. En kristen man». Hans namn var Israel Persson. Ättlingar av denne finnas än i dag.

Över den kyrkoherde, som lät bygga nuvarande Indals kyrka och som för övrigt tycks ha varit en mycket duglig man, har följande anteckning gjorts: »1774 den 31 maj avsomnade i Herranom och den 17 påföljande Juli befordrades med kristelig likpredikan, som hölls av stiftets biskop Herr Doktor Olof Kjörning, och tillbörlig heder till sitt vilorum uti Indahls kyrka, kyrkoherden vördige och höglärde Herr Petrus Lang, sedan han i 29 år med berömlig nitälskan och saktmodighet förestått herdeämbetet uti Indahls församling och tillhörande annexer» (Liden och Holm). 65 år, »bröstfeber» (lunginflammation).

Langs efterträdare blev Oldberg, tillhörande en släkt, som räknar ett par tusental i Norrland. Han dog 1797 och hade då varit kyrkoherde i 21 år, 68 år gammal. Denne gjorde många anteckningar om hädangångna, vittnande även om hans eget sinnelag. Några exempel må anföras:

»Den 16 maj begrovs den nuvarande älste mannen i socknen, ärl. Nämndemannen Per Jakobsson i Loning, som i sin tid kristligen levat och i Kristi tro dödde den 10 hujus, något över 82 år». Det var år 1779. Samma år »begrovs madame Martha Dahlström ifrån Bjällsta född 1707 i Stångre uti Tynderö socken, gift 1734 med kronolänsmannen Lars Dahlström. Har haft 10 barn, av vilka 2 söner och en dotter nu leva. Dödde av slag, mot döden mycket frimodig». Ättlingar leva.

För samma år finns en anteckning av sorgligare slag. En 70 års gammal man i Krånge begrovs enligt häradsrättens utslag avsides på kyrkogården. »Han hade så länge av sin hustru blivit plågad, att han med kniv sig själv avhänt. En annars tyst. nykter och stilla man».

Följande år dog länsman Dahlström, som hade fått slag förra året, då hans hustru dog. »Beredde sig kristligen. Han var en ferme länsman». 70 år.

Om en hustru, som dog samma år, säges, att hon »i 11 års tid varit sängliggande och till kroppen mycket plågad; men ock ifrån sista helgamesstid till själen ganska orolig och anfäktad. Fick nåd till seger 2 dagar före sin saliga död, som timade den 8 dennes, sedan hon här i osaligheten förtövat 47 år».

1781 dog »änkan gudfruktiga hustru Anna Jonsdotter från Micksäter, gift med Erik Abrahamsson med vilken hon hade tre söner »alla ovanligt kvicka». »1. Fallen för musique, är hovkapellist, organist i tyska kyrkan och direktör, H. Abraham Medelberg. Den 2:dre bonde och stolmakare, Jon Eriksson, och den 3:dje självlärd glasmästare och urmakare, Nils Medelberg.

En bonde död 1788 får vitsordet »fattige, men ärlige bonden». »ex malo domestico, per totam aetem suam infelix» (»domestico». lika med domo, av dålig familj, hela sitt liv följd av olyckan). »Dödde efter vacker beredelse.» Följande år dog hans änka, »en dålig hushållerska». Han var 54, hon 56 år. — En gammal piga Stina dog i Krange: »Hon säjes vara född 1699 och i sin ungdom en betydande silkessmidd stadspiga, som mest tjänt i Härnösand och Sundsvall, dödde ganska usel och eländig.»

En person får vitsordet »var en höflig, nykter man och flitig åkerbrukare». Bonden Jon Olovsson i Arklo, som dog 1790 får vitsordet »en kristelig husfader, som ej försummade allmän bön i sitt hus morgon och afton». — En änka, som i 20 år varit förestånderska för skolungdom i Härnösand, kallas »en gudfruktig och ärbar människa». — En bonde från Loning får betyget att ha varit »en ärlig och hederlig man, en stark jordbrukare», var de tre sista åren sjuk i sina länder och hade möda för att gå, detta var en mycket vanlig åkomma under äldre tider, vittnande om kalla och dragiga bostäder samt hart arbete. — En änka i Östanskär, härsstammande från Ljustorp, får vitsordet »älskad och hedrad», av vulgo i Östanskär kallad »gumman» för sin hedersamhet och beskedlighets skull. — Om en kyrkväktare och svarvare Rönnqvist får man veta, att han var »en stilla, hygglig och fredlig man». — Ett mindre vackert omdöme får en nämndeman och kyrkovärd. Han var gift med en länsmansdotter från Skällsta, »ett elakt gräs, därav vart ock sammanlevnaden mindre behaglig. J. H. var ock själv liderlig, därav försattes hemmanet, och hans bägge efterlämnade döttrar, nu änkor, i skuld, och han själv dödde i uselhet till både själ och kropp».—1782 dog Olov Jonsson i Arklo, som var riksdagsman i bondeståndet tre riksdagar, 1746 vart han kyrkvärd, 1753 vart han nämndeman, 1771 häradsdomare. Led under de 7 sista åren mycket »av torrverk», »beredde sig vackert emot sin död». Ättlingar av denne leva i Indal (Östanskär) samt i andra socknar. — Om skräddaren Jon Jonsson i Östanskär står antecknat, att han vart av verk till rygg, bröst och länder fördärvad, Levde som en kristen och dödde som en kristen i stor andens glädje. Hans sista ord v oro: 'Nu ser jag mycket nytt, som jag ej förr sett. Väl är mig! Jesus vare lov!' Ålder 45 år.»

Vi ha gläntat på dörren till det förgångna. Vi ha skådat in i tider, där v år egen tillvaro har sina rötter. Även om vi beträffande det historiskt förflutna liksom på vårt enskilda liv må i viss man tillämpa Pauli ord »jag förgäter det som är tillryggalagt», så må vi dock, liksom vi böra lära av var egen livserfarenhet, även lära av den historiska erfarenheten. Liksom vi i stilla stunder vila vid minnet av flydda upplevelser i vårt eget liv, så ,må vi ock vila vid traktens, släktens, fosterlandets minnen. Vår hembygd är också en del av vårt fosterland. Om dem båda kunna vi sjunga:

»Här hava våra fäder bott,
arbetat, kämpat, hoppats, trott.
Här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.

Här skola våra barn också
en gång på våra stigar gå,
ha det vi haft, se det vi sett
och be till Herren. som vi bett.

Gud skydde detta kära land
från sjö till sjö, från strand till strand!
Sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård!»

Ur: från ådalar och fjäll
Härnösands stifts julbok
1932