På laxens lekplatser i Indalsälven
Av E. Annell

Bred och mäktig flyter Indalsälven i den djupa bergbeskuggade dalgången, mörkt blå och i skymningen svart, där barrskogs- klädda stränder skugga blanka eden... Under höstens töckniga skyar bli färgerna dystra och tunga; den förtrogne vännen från sommarens festliga fiskefärder visar nu sitt verkliga lynne, där allvar och obändig styrka äro förhärskande drag. Inträffar därtill högvatten, då är älven ej att leka med. Det krävs skicklighet, mod och kall beräkning om man med en smäcker forsbåt vill betvinga farliga passager i det sparsomma skymningsljuset. Även nattetid bedrivs nämligen här höstfisket (den skygga och vaksomma siken kan på vissa platser ej fångas vid fullt dagsljus), och vilka faror fiskaren då utsätter sig för, torde han mången gång ej själv göra klart far sig. Den i detta fiske oinvigde har naturligtvis ej en aning om vare sig faran, det hälsovådliga arbetet eller ännu mindre äventyret som lockar. Denne ser nämligen uteslutande till resultatet, det matnyttiga, och är det fråga om fiske för odlingsanstalt ser mången ej ens till resultatet utan kallar med den okunniges rätt dessa, som fånga avelsfisk, och av vilkas leveranser fiskodlingsanstalternas verksomhet är helt beroende, för rovfiskare, ibland också tjuvfiskare.

Den nya fiskestadgan for älven, som trädde i kraft för ett par år sedan och I vilken odlingsanstalternas befogenheter att bedri- va fiske oberoende av stadgans bestämmelser utökats, torde hädanefter omöjliggöra atackerna mot dessas verksomhet. Och detta till fromma för båda parter; Odlingsanstalternas föreståndare, som verkställa arbetet och fiskevattnens ägare, som skörda resultatet.

Jag har själv deltagit i olika slag av höstfiske och förstår att helt uppskatta tjusningen i detta. Även om natten är mörk använder man sig icke av lyse. Noten ligger uppdragen på därtill avsedda stänger så nära stranden, att båtens akter kan placeras i anslutning till dessa. Indragningen av noten i båten börjar med att det s. k. sjörepet kastas ombord. (En försvarlig tross, fäst i notens ytterända.) Noten placeras på kaststället, en kraftigt byggd flake ungefär tre gåinger båtens bredd i aktern där den också har sin plats. Detta ställ skjuter alltså utanför båtens kanter och även ett gott stycke utanför »stommen», aktern. Noten, som alltid drages in på kaststället i en bestämd ordning vad flöt- och sänktel beträffar, slutar med en motsvarande tross för reglering av denna från landsidan. Denna kallas landrepet, den som har ansvaret härför landkarl. Längden på repet vid sättningen bestämmer i stort avståndet från land, men detta justeras under själva dragningen genom intagning av rep eller utsläppning av reserv. Intagning av rep är dock ej så lätt som det här förefaller; det är ett tungt arbete för tre man vid dragning med laxnot, för siknoten, som är ett betydligt lättare redskap, kan en handfast karl klara denna detalj, regel är dock två. Reglering av noten från landsidan består bland annat i att sörja for att denna icke kommer in på stranden och bakvatten, ty detta bromsar in och förstör riktningen, vilken är att skära strömriktningen tvärs över. Man är dock angelägen om att redan tidigt få noten bågformad, ty då fiskar den bättre, säger man. Båten är nu vid detta tillfälle färdigmonterad, landkarlen tar hand om repändan och båten sätter ut på strömrnen och in i mörkret. Den är snart nog ur sikte. Man hör knastret i årtullarna och någon minut senare slamrandet av träflöten och näverklädda stenar, när noten går ut från kaststället. Sedan är allt tyst. Ett skarpt öra kanske uppfångar enstaka ljud från årornas slag mot hån, på strida vatten ej ens detta.

Vi följer landkarlen.Han står och halar in rep, han gör i alla händelser motsvarande rörelser. Nu ger han sig iväg springande efter stranden. Ej heller detta se vi, men strandens otaliga små rullstenar röjer honom. Nästa gång vi hinna ifatt honom är han mindre tystlåten. Texten förefaller att vara en besvärjelse men skall föresthlla ett beklagande. Han har kanske redan hunnit vara i vattnet eller stått på huvudet över en gammal rot, Hinder finns, mörkret ökar svårigheten att komma fram, och fram skall man. Båten med den andra parten har redan landat och verkställer med sjörepet en liknande manöver, men i ett betydligt hetsigare tempo. Nu är man strax färdig att »hjälpa» (detta är att draga i land noten och platsen härför heter också följdriktigt hjälpen) och här som på de fiesta områden är det ett gott samarbete som skall ge resultat. Det är ett talesätt här, att man förlorar många fiskar i hjälpen. En star lax borrar sig under den tunga sänktelen. I den glugg, som några ögonblick är synlig, hinner också ett dussin sik vifta farväl. Eller laxen ränner som en avskjuten torped upp till ytan och hoppar behändigt över flöttelen. Även har det hänt att en sådan frihetskämpe i misshugg hoppat högt upp på stranden.

Det torde förekomma att man vid bärgningen av noten använder sig av lyse, men i regel arbetar man på känn. Den största svårigheten vid nattfiske med not torde vara att beräkna avstånd. Även här arbetar man på känn men landar dock i regel noten på den härför avsedda platsen. Detta är också nödvändigt, ty där en fors tar vid nedanför hjälpen, kan felbedömning av avståind resultera i ej endast förlust av fångsten utan noten kan också gå sin väg. Skulle en kritisk situation uppstå på en sådan plats har landkarlarna att lägga fast sitt rep i närmaste träd. Lyckas detta, att finna ett fäste och repet håller, då tvingas noten av strömmen att lägga sig längs med denna och komrner så småningom in på grundare vatten. Noten bärgas och man är glad över att det gick som det gick. Ute på älven gör även laxarna av samma anledning verkliga glädjeskutt. Om man för sent bärgar in noten, så att strömmen tar en del av slingan i själva hjälpen, då kallas detta att noten slår. Ett sådant varp är i regel misslyckat. Följer ändå en fisk med i land, sitter han på garnet (som vid nätfiske). Om denna säger man; »Han har ränt».

Efter två-tre varp slår man läger för en timmes rast. Yxan letas fram och snart lyser mot den svarta barrskogsmuren en festligt flammande strandeld. Medan kaffeburken kokar och piporna tändas komma samtal i gång. Här har historieberättaren sin chans. Ingen fordrar att han skall hålla sig till sanningen. Septembernatten är mild, elden sjuder, skuggorna fladdlra; mörkret utanför denna krets är ogenomträngligt, men en svart, blank, skiftande yta skymtar dock i en glänta mot stranden.

Detta är älven, Indalsälven, vår stolthet, när vi visa bygden for främlingen; vår trofaste vän från barndomstiden, vilken tjusar och skrämmer men aldrig upphör att locka oss. I denna natt sjunger älven åter sin mäktiga sång, samma sång ha våra fäder och förfäder lyssnat till. Genom många århundraden, ja, flera årtusenden ha människor på dessa bygder lyssnatt till sången, samma sång. Mänskor försvinna, nya komma, bygden blir en annan, storskogen hör snart sagan till, endast älven är densamma. Trygg och trofast talar den till bygdens barn på samma språk som i den grå forntiden. Tjusande mystik och det lockande äventyrets glans skall du alltid finna på en fiskefärd efter denna älv en vacker septembernatt. Finner du ej detta, då är orsaken en brist hos dig själv. Gosselynnet, hoppfull håg och fantasi var då ej din reskost. Aldrig blir du då förtrogen med älven och möda och besvär blir det enda du har att ihågkomma.

Lägerelden glöder ännu efter en timrne, men historierna få vi lyssna till en annan gång. Det är tid för laget att göra noten klar för nya varp. Vid ett dylikt besök hos ett notlag kan man också komma mitt i en hetsig debatt om tekniken för fiske med olika redskap. Denna kan vad notfiske beträffar förefalla enkel nog, och mången anser t.o.m. noten som ett primitivt redskap. Sant är att den är tungsam och svårmanövrerad men alltfort på dessa vatten det enda effektiva redskapet. Man har på senare år gjort försök med vekare garn. Denna not blir något lättare, måhända fiskligare men även mindre hållbar, och en not som förslites under pågående fiskesäsong är ej ekonomisk. Under den korta tid, som laxfisket pågår, är det annat att tänka på än att laga noten. Utan att återgå till de allra äldsta grova garnet binder man numer i regel av hampgam L. I. N:r 1¿/3 och 2/3 tr. Noten bindes av laget gemensamt i s. k. balkar. Varje sådan balk är 3¿ famnar lång. Innehavare av hel lott är skyldig insätta två sådana färdigmonterade. Träflöten av en helt säkert ålderdomlig modell användas än i dag; jag har sett sådana i gamla ödelagda notstugor med både årtal och bomärke inbrända. Dessa notflöten kallas här på bygden notflå, flan eller flar, flöttelen heter flåtel eller vanligast flån, naturligtvis med tjockt L. Till sänken användes ett stycke järn, kluvet till hälften av längden i en grepe. Dessa tre skalmar omfattas av en träring. (Veka grenar av gran böjas härtill.) Ringen hindrar sänkena att komma in i notgarnet, Ett helt järnstycke tvärs över ringen är en annan mindre vanlig modell, detta slag av sänken har man på en del platser ersatt med järn- eller blysänken utan träring och fästade direkt på telen. Men gammal är äldst. De sistnämnda »äter opp garnet», har jag hört. För 75 år sedan sökte man vid egen strand rullstenar av lämplig form och sydde in i näver. Som sytråd användes ytrötter av ungtall. Dessa var sega och smidiga, lätta att repa upp till trådar och funnos nära notstugan: i niporna mot älven. Stensänkena hade formen av ett solkors, ty ovan beskrivna träring var inträdd i näverhylsorna och gav stadga åt det hela. Denna »stenålder» levde kvar i uttrycket stentel om sänktelen. Är noten för lätt, då säger man: »Den är för lite sten't». En lax kryper under: »Han lyfte opp stentel'n». Ett ganska lustigt uttryck om man betänker att på hela noten ej finns en enda sten.. För 50 år sedan fanns det ännu någon som fasthöll vid dessa näverklädda stenar som sänken, ty järm på noten skrämmer fisken, sade man. Ja, osvuret är bäst, Nu äro de emellertid försvunna och även denna detalj av handaslöjd i notstugan eller vid brasans sken under långa vinterkvällar. För siknoten användes fortfarande näverklädda stenar som sänken (enkel konstruktion i form av påse) sedan man prövat olika nyheter som hylsor av bly på själva telen, hålstansade järnbitar, ja, även har jag sett gjutna sådana av cement. Som kuriositet kan väl till sist nämnas stenar insydda i bitar av gamla bit- eller motorcykeldäck. Om denna sistnämnda »fordmodell» syftade till att åter få fram de tystgående sänken, som fäderna förordat, är ej känt.

Längden på en laxnot varierar, beroende på älvens bredd, där varpet är beläget, hastigheten på vattnet, bottenförhållanden o. a. 12-14 balkar torde vara det vanliga, Djupet är 6-7 alnar. Ett laxnotlag består av 8 man: Två eller tre vid två par åror (kraftiga don), två vid kaststället och två ibland tre vid landrepet. En äldre erfaren blir självskriven ledare för laget. Denne bestämmer hur noten skall sättas, när bärgningen skall börja o. d. Justering av monteringen med hänsyn till vattenståndet är en ömtålig sak, som endast den kunnige och erfarne vågar sig på. Finns det endast ett notvarp och byalaget är stort, sammansätter man två lag och gör en överenskommelse om fiskedagar. Detta kallas att dela dygn. Räcker ej manskapet till för två hela lag, vidtalas någon intresserad att fylla ut. Ersättning till en sådan medhjälpare brukar utgå med hälften av den fångst, som tillkommer den lott han representerar. En sådan hjälpkarl kallas halvdragare. Skyldighet att hålla not är halvdragaren befriad ifrån. Laxnotbåt är gemensom för hela byalaget. Samma är förhållandet med notstugan och den mark där denna står. Detta område är vad man kallar allmänning, inhägnades fordom och heter in i dag notvallen.

Fasta fiskebyggen, s. k. laxpator, förekomma ej i Indalsälven inom medelpadsgränsen. Enda redskap för lax jämte noten är drag och svirvel. Enligt den nya fiskestadgan är denna redskap nu tillåten, med samma inskränkning (två fredningsdygn i veckan under laxsäsong) som gäiller för not. På laxnät, som läggas i edenas lugnvatten, fångas i regel endast höstlax, grålax, varför detta redskap har betydelse endast för odlingsanstalterna och deras folk. Namnet på detta ävenledes ålderdomliga redskap är laxlôgä.. Man har riktigt nog gjort den iakttagelsen att laxen endast på återresan, när han ej är i full kondition och högsommarens stridshumör, går in på dylika »spakvatten». Man tror till och med att laxen ej frivilligt manövrerar in på dessa vatten, utan den kraftiga bakströmrnen tvingar honom att ändra kurs. Att han vid denna tid går närmare stränderna är bevisat. Att uttrycket lôgä om laxnät kommer av läga är däremot ett antagande. Dessa nät måste under lektiden ses om noga, att den risk, som skall sumpsittas, förblir i god kondition. Regn och snö, is i båten och hala stränder få ej avskräcka fiskaren.

Höstfisket är alltså ingen sinekur. Det är ett hårt men visserligen också intressant arbete med en mer än oviss utgång vad fångst beträffar, ty när lektiden närmar sig, då är fisken i regel borta från de s. k. notvarpen. (Detta gäller både sik och lax.) Var han uppehåller sig är ej lätt att lista ut. Här stå inga gamla märken; om vi ens ha några märken att tillämpa på detta rela- tivt nya fiske. Den intresserade fiskaren gör som fäderna fordom, samlar erfarenheter, gör nya rön från år till år och får så småningom fram en sannolik bild av laxens vandring tiden närmast före och under själva leken. Ett av dessa rön är att laxen börjar återresan från forsarna tidigare än man förr trodde. Detta har sin naturliga förklaring i att laxhonan leker i flera repriser. Man kan nämligen på goda grunder utgå ifrån att varje ny lekplats, som uppsökes, ligger nedströms räknat från den första etappen. Hur så? Jo, en dräktig hona har ej samma möjligheter att betvinga tidsström som när hon på högsommaren är i full kondition. Den instinkt, som bjuder henne att trotsa de vildaste forsar för att nå de mest fredade lekplatserna, leder henne nu tillbaka mot havet. Under återresan skall hon fullborda sin uppgift: avbörda sig avkomman. Detta sker, vilket man numera med bestämdhet vet, efter praktiskt taget hela älven från Indals gräns mot Liden räknat och upp mot forsarna. Dock synes älven ovanför Sillre-forsen bjuda de bästa betingelserna, ty nedanför denna uppträder laxhonan sparsammare och kommer man så långt ned påi älven som till Östanskär-Lagmansören, där bottenförhållandena dock äro idealiska, anträffas endast enstaka exemplar. Att dylika lekfärdiga honor, som uppträda här, 12-14 km. från älvens mynning i slutet av september, redan fullbordat resan och äro på »återtåg» vill dock ej fiskaren här på bygden medge. I synnerhet de gamla, som ha sin egen teori om »grålaxen», protestera häremot. De kalla dessa fiskar efterliggare eller nystigna. (Nyligen inkomna från havet.) Fortfarande stegfisk, alltså; »släppfisken» kommer ej förrän i slutet av oktober och november månad, säger den gamle fiskaren. Då även vid kusten, Tynderö t. ex., vid samma tid kan fångas någon enstaka halvmogen honlax är ej heller denna uppfattning alldeles osannolik, Det ena eller det andra må vara riktigt, huvudsaken är ju ett konstaterande av detta nog så intressanta fenomen, att laxen om också i ringa utsträckning finner lekplatser även på denna del av älven.

Då efter nyaste vetenskapliga rön även denna vandringsfisk är stationär, ja, finän mera; återvänder till den del av älven där barndomstiden förflöt, bör ju detta konstaterande vara av intresse för respektive fiskevattens ägare.

Som var och en för saken intresserad kan övertyga sig om sker också numer utplantering av laxyngel från odlingsanstalterna på olika delar av älven. Fiskodling i ett så ypperligt vatten som Indalsälven är också av en sådan betydelse att det är ett önskemål, ja, en plikt att alla goda krafter här samverka. Intresset från allmänhetens sida är också glädjande stort och märkbart stegrat under senare år.

Optimisten vill gärna tro, att detta fiskevatten en gång i framtiden blir vad det fordom var. Är detta en alltför djärv dröm, så är det dock det resultat vi sett av odlingsanstalternas arbete en realitet. Fiskeintendenten doktor Hugo Ågren kan med statistik visa oss en ständigt stegrad kurva (resultatet av fisket rapporteras årligen till honom) och vad som verkat denna ökade tillgång i synnerhet av lax i våra floder ger Lantbruksstyrelsens fiskeribyrå besked om i sina skrifter.

Föreståndaren för Statens laxodlingsanstalt i Kvarnbäcken meddelar att hans arbete brukar börja i oktober och avslutas i mitten av november - beroende på laxöringens och laxens lektid, i resp. tråg brukar utplaceras omkring 600.000 romkorn i medeltal. Om anstaltens hela kapacitet sällan utnyttjas, så beror detta på svårigheten att under den korta tid, som står till förfogande, skaffa laxhonor i tillräckligt antal. I början av september insättas de första sumpfiskama (tiden varierar något för olika delar av älven) ty längre tid än två månader uthärdar den mera ämtåliga honan inte. Hannen, som alltid under lektid ser ut att vara i majoritet, kan förvaras i sump 2½ till 3 mån.

Ur: "Från stad och byggd", Medelpad 1948.